Från "Den svenska myllan"

1. Svin – sus scrofa, sus domestica 2. Loppor, löss och människor 3. Huvudbonader berättar 4. Tefat och kafferep 5. Tvätterskorna 6. Spel och dobbel 7. Så såg de ut 8. Vatten 9. Ärkebiskoparna och unionen 10. Vargen – dråparen? 11. Vitaliebröderna kommer med mat 12. Historiska fåglar 13. Albrekt av Mecklenburg, marionetten 14. Så kom järnvägen 15.  Angermannus, Klosterlasse och Possevino 16. Om brev 17. Anna Vasa och onsdagsbröllopet 18. Att luras 19. Lovisa Ulrika – preussiskan som ville bestämma 20. Att tala illa om kungen 21. Tre Messenius 22. Bakom lås och bom 23. Sverker den gamle, kloster, mord och ombytliga damer 24. Barndopet 25. Nils Ragvaldsson och Almarestäket 26. Björnen, den mytiske 27. Bo Jonsson Grip – nästan obegripligt rik 28. Vad lumpen åstadkom 29. Märkvärdigheter runt släkten Rosladin 30. Den kärlekskranke Fredrik I 31. Nödår, sprit och krig 32. Den olyckliga Maria Eleonora 33. Det svarta krutet 34. Karl Karlsson Gyllenhielm 35. Död och begraven 36. Erik av Pommern   37. Människan och fåglarna 38. Erik Puke 39. Vulpes vulpes 40. Hogenskild Bielke, den makthungrige 41. Mjölken och vi 42. Johan Banér, storslaktaren på slagfälten 43. Katastrofal klerikal kvinnosyn 44. Katt 45. Kalmarunionen 46. Ljus i vårt hus 47. Långholmen 48. Läkarvetenskap på villovägar 49. Vax 50. Återvinning 51. Stenbumlingar

1. Svin – sus scrofa, sus domestica


De första nordiska människorna hade gemensamma intressen med vildsvinen. De var allätare och åt i stor utsträckning samma sorts mat: fågelägg och fåglar, smådjur, rötter och frukter. På ett sätt hade svinen fördel, för de åt även halvruttet kött och daggmaskar. På ett annat sätt hade människorna fördel – de åt också vildsvin.


I de gamla berättelserna förekommer djuret ofta. För att alla skulle förstå vilket lyckorike enhärjarna kommit till berättar gudasagan att de varje kväll fick äta så mycket fläsk och skinka de orkade av galten Särimner. Vidare fick alla lära sig att guden Frej hade en guldskimrande galt som tidvis lyste upp hela himlavalvet, och Ragnar Lodbrok liknar sig själv vid samma sorts djur där han ligger i ormgropen. Grisens fornnordiska prestige var så stor att en frälseätt i slutet på medeltiden satte ett svinhuvud på sin vapensköld.


Djuren var lätta att tämja och utgjorde med tiden en viktig föda i hem-men. Att hålla dem vid liv fram till slakten och helst få dem feta blev en angelägen uppgift för fattiga bönder.


De ollonbärande träden ek och bok gav god smak på fläsket, och skyddades därför av lagen. Skattebönderna betalade en årlig avgift för att svinen skulle få glufsa i sig delikatesserna. Avgiften kallades av den anledningen ”ollonfläsk”. Bland de ”bärande träden” räknades också vildapeln. Att dess frukter inte föll folket på läppen förstås av att äpplena kallades ”surskrabbor”, men som svinmat gjorde de nytta.


Hushållens matavfall gick oavkortat till grisarna. Till och med diskvatt-net togs tillvara. När bondgumman hällt en skopa gröpe i det ljumma vattnet kom det till nytta. Däremot visade sig drank – biprodukten vid sprittillverkning – vara en mindre lyckad mat åt grisarna, eftersom tarmarna blev tunna och gick sönder när de skulle användas till korvskinn. Innan de fylldes med malet fläsk blåste man alltid upp tarmarna och kontrollerade kvalitén. Restproduktstanken drevs in absurdum år 1895 då Lövsta renhållningsstation skulle föda upp svin på hushållsavfall från Stockholm. Verksamheten måste avbrytas eftersom grisarna efterhand dog av förgiftning. 


Någon gång under 1600-talet dödades de sista vildsvinen i Sverige, men några årtionden senare lät Fredrik I inplantera arten igen på Öland. Utan fiender ökade stammen fort och blev en plåga för bönderna och under den årliga ”stora jakten” nöjesjagade sen kung och adel svinen så hårt, de de i slutet av 1700-talet var borta igen. 


I skrivande stund är vildsvinen tillbaka på Öland. De lär ha simmat dit.



2. Loppor, löss och människor


Under en stor del av människornas långa färd har löss och loppor varit medresenärer, och på 1300-talet ändrade de till och med historiens gång på ett rysligt sätt. 


Kampen mot blodsugarna var ojämn, rentav hopplös. Vid ett tillfälle beskrev abbedissan i Vadstena det som ett ”mirakel” att klostret inte haft ”Pediculus vestimenti” på tio år. Klädlusen kom från de onda makterna och kunde sprida fläcktyfus och andra förskräckligheter. Trehundra år senare utbrast en professor: ”Det måste vara djävulen”, när han för första gången såg en lus i närbild genom Georg Stiernhielms mikroskop. Stiernhielm var en av de allra första svenskar som skaffade sig ett ”loppglas”, som den nya uppfinningen kallades.


Att sängen var ett eldorado för löss och loppor hade man klart för sig. Den bäddbara pinnsoffan kallades allmänt ”lusasken”, för när den trötte lagt sig kröp klädlössen ljudlöst ut från textilierna över till den nakna huden och skar ner sina vassa tänder i skinnet. Innanför tapeterna hade vägglössen bidat sin tid under dagen, men när ljuset släcktes och varm människodoft nådde insekternas luftorgan klättrade de över via sängkläderna till de sovande. En annan lus, ”Pediculus capitis” förökade sig snabbt och kletade fast sina ägg vid hårstråna. Gnetterna växte upp till löss som lystet sög i sig huvudsvålens begärliga blod och tackade sin värd med klåda och sveda.


Det omedelbara sättet att lindra kvalen var att klia sig, klia och klia tills naglarna blev röda. Men helst ville man förstås ta livet av dem. Vägglössen, de synnerligt elaka, försökte man fånga i träskivor med borrade hål där de förhoppningsvis kröp in efter nattens skrovmål. Antingen skakade man skivan över elden på morgonen, eller också bar man ut den till hönshuset. En annan metod var att strö ut alruskor på golvet och hoppas att lössen skulle fastna på de klibbiga bladen.


På 1600–1700-talen när löss och loppor hade sin storhetstid bland peruker, puder och damm kunde krafspinnen som fördes in under löshåret för stunden lätta klådan. Vintertid la man ut peruken i en snödriva på natten så att djuren frös ihjäl. När Gustav III hittade en loppa på sig själv stoppade han in den i munnen och krossade dem mellan de tänder han hade kvar, i alla fall om man ska tro hans skrivande svägerska Charlotta. Löss, stoppade däremot ingen i munnen – de krossades mot bordsskivan eller mot något annat. En samtida piga berättar att ”de sprack med ett knastrande” när kläderna pressades med det ”heta järnet”.


Lyckades man inte bli av med monstren fick man göra det bästa möjliga av tillvaron. Loppsupen, som intogs före sänggåendet var en sån åtgärd; tutingen skulle med sin doft hålla otygen borta, eller åtminstone ge en djupare sömn, som för några timmar lämnade bekymren åt sidan.


Löss och loppor fanns i alla samhällsklasser, men de fattiga och trångbodda hade det värst. ”Den fattige är rik – på löss och skäktor”, sa man. ”Skäktor” är ett gammalt namn på vägglöss. Ett annat talesätt som speglade mångas tillvaro var: ”Löss och lånade pengar ger igen nattro”.


Det tunga artilleriet i kriget mot odjuren var gråsalvan, en otrevlig klet av ister, vitlök och kvicksilver. En annan bredsida mot de eländiga plågoandarna var sabadillättikan. Den amerikanska sabadillen, vars frön rördes ner i ättikan, innehöll insektsdödande alkaloider. Och så DDT. Det var ett mycket effektivt gift. Det gjorde rent hus med allt vad insekter fanns, men det var också starkt cancerogent. Sist och värst var det livsfarliga cyanvätet, som hann dräpa flera människor och däggdjur innan den förbjöds.


1919 anställdes sjuksköterskor i skolorna. De kom genast att kallas ”lusfröknar” eftersom det blev deras uppgift att se om barnen hade löss, och det hade de. Folkhumorn som alltid lättade upp vardagen får avsluta genomgången: ”Nu måtte väl lössen undra vart jag tagit vägen, sa gubben, vände skjortan på julafton.”  



3. Huvudbonader berättar


Huvudbonaden berättar ofta en hel del om personen som bär den på huvudet. Texten ”Gånge hatt till och huva från” i Östgötalagen handlar om arvsrätten, och budskapet är inte särskilt svårtolkat. I de fornnordiska sagorna bär guden Oden en slokhatt för att dölja ansiktshalvan med den tomma ögonhålan, och sveakungen och sjöfararen Erik Väderhatt styr vindens riktning genom att vrida på hatten, och kanske var det så att hustomten, som alla visste fanns, men var omöjlig att se, snabbt som blixten snurrade på luvan när har gjorde sig osynlig. 


De katolska biskoparna var ståtliga i sina skinande och färgrika mitror, fast reformationen ville göra rent hus med sådant prål. Gustav Vasa såg till att de höga kreationerna stoppades undan, men var rätt återhållsam ändå, förmodligen hade hans katolska drottning Margareta med saken att göra. Johan III, som var katolik i själen, saknade prakten och återinförde mitran.


Precis som huvudbonaderna kunde understryka makt och värdighet, kunde de också signalera det motsatta. Kvinnor som ansågs sedeslösa måste klä sig i horklut, och judar under medeltiden tvingades bära en strutliknande ”skammössa”. 


Konen, i olika färg och form, har använts in i senare tid som en symbolladdad persedel. Under medeltiden bar adliga kvinnor en kon som kallades hennin och kunde dekoreras på olika vis, och berätta om status och familjeförhållanden. Som pappersmössa sattes den på barn som skulle hånas i skolsalen, dumstruten, kallades den då. Nuförtiden sätts den på barn som ska sjunga Staffansvisan, men för att få samma barn att sjunga Staffansvisan några år senare kommer struten inte ifråga. 


Slokhatten var en praktisk huvudbonad. Den skyddade mot stark sol och hade så mjuka brätten att den dög till att bland annat torka bort svetten i pannan. Så gjorde bönder, men det gick naturligtvis inte an att en adelsman gjorde så. Margareta Bielke uppmanade en gång i ett brev sin elvaårige son att inte snyta sig i hatten. 


Eftersom slokhatten var opraktisk och rent av farlig för en ryttare när hästen satte av i språng, började karolinerna fästa upp brättena på kullen så att hatten blev trekantig. Därmed skapades ett mode som höll i sig ända in på 1900-talet – soldaterna i Landstormen hade sådana. På 1700-talet bars trekantshatten i de flesta samhällsklasser, den finare varianten var brämad och färggrann. Den bars för det mesta under armen då den var svår att hålla kvar på peruken.


Tidigare under samma århundrade formades Sveriges första politiska partier. Ett av dem tog sig honnörsordet ”hattar” och passade på att kalla sina motståndare för ”nattmössor”. Det senare var inte så ärofullt, och det var inte heller meningen. Nattmössan, eller ”sömntutan” som man sa, drogs på när den värmande peruken tagits av på kvällen.


Bruket att hälsa med hatten i en yvig gest kom från Frankrike. I ceremonin ingick också frasen ”Er ödmjuke tjänare”. Meningen var lång och reducerades snart till ”tjänare”, och den överdriva vanan att hälsa på det viset kallades ”hatta” – två ord som lever vidare.


För att skydda ansiktet från solen och karlblickar använde kvinnor under en tid hattar med stora brätten som gick rakt framåt, liksom jättelika skygglappar. Kreationen kallades ”kråka”, eller ”kyss mig om du kan”, eftersom de gjorde kvinnfolken svåråtkomliga. 


Den främsta anledningen till att halmhattarna blev populära på 1800-talet var att de var billiga. De tillverkades av råghalm på flera ställen i Sverige. Den ort som lyckades bäst var Ärtemark i Dalsland, som under en tid producerade 100.000 exemplar per år. Inför riksdagsvalet 1968 dök de upp igen, på folkpartisternas huvuden. Anhängarna kallade sig inte ”halmhattar” för det, och inte heller gav de sina motståndare öknamnet ”sömntutor”. 



4. Tefat och kafferep


”Det tillreds av ett slags ärter och sörplas in emellan läpparne sjudande hett”, skrev Claes Rålamb i ett brev 1657, från Konstantinopel, där han befann sig som Karl X Gustavs sändebud. Så lärde sig också svenskarna att inta kaffet när den nya seden välkommet spred sig i Norden.


Nu har de sörplande kaffedrickarna i Sverige har dött ut. De försvann med kokkaffet och den hårda sockerbiten, som den heta drycken silades genom. Dessutom blir inte bryggkaffet så hett och behöver inte avkylas på tefatet. Egentligen borde det heta kaffefat, men ”tefat” har man sagt sedan 1700-talet, när Ostindiska kompaniet fraktade hit de vanebildande livsmedlen och dess tillhörande utensilier. De turkiska kaffekopparna hade nämligen inga fat, vilket däremot de kinesiska tekopparna hade. Därför ställdes tefaten även under kaffekopparna.


1700-talet var det århundrade då svenskarna började dricka kaffe. Kaffedrickandet utvecklades framför allt till en kvinnlig företeelse. En vanlig sysselsättning var att repa lump under sammankomsterna – en extremt tråkig verksamhet, som på detta sätt gjordes uthärdlig. Lump gick att sälja till papperstillverkning och annat, och om den var upprepad blev priset högre. Av den anledningen kom samkvämen att kallas kafferep.


Myndigheterna, som trodde på de merkatilistiska lagarna, var stundom allvarligt bekymrade över allt kaffe som importerades. Alltför mycket pengar ansågs rinna ut ur landet. Kaffeförbud drevs igenom vid flera tillfällen av ståndsriksdagen med hjälp av bönderna, som därigenom fick sin hämnd för att borgarna stoppat husbehovsbränningen. 


Kaffeförbuden var mycket impopulära i borgarklassen, och hemliga sammankomster var vanliga. Man skulle ”träffa en vän” hette det, och för att vara beredd när gevaldigerna efter tips dök upp fanns det krinoliner som hade en krok att hänga kaffepannan i. Också krogarna serverade kaffe. Kodordet var ”vatten” – man bad om ett glas vatten. På militärlägret i Skåne 1795 hade hovet med sig en egen kaffevagn, trots att förbud rådde för tillfället. Det var svårt att behålla en bestämmelse som nästan alla bröt mot, så det sista förbudet försvann i början av 1800-talet.


Gustav III hade fått för sig att kaffe var skadligt, och som den upplysningsman han var ville han ta reda på hur det stod till med den saken. Två enäggstvillingar tvingades fördenskull att delta i ett experiment, som gick ut på att den ena av dem skulle sätta i sig tre kannor kaffe om dagen. Den andra fick bälga i sig lika mycket te. Kaffetvillingen mådde inte alls bra efter att under en vecka konsumerat nästan åtta liter om dagen. Monarken fick rätt som vanligt. Den upplyste kungen gick för övrigt då och då till sin profetissa mamsell Arfvidsson. Hon använde kaffe på ett alldeles speciellt sätt: hon spådde i sumpen.


När sulfitmetoden gjorde det möjligt att tillverka papper av trämassa kunde damerna upphöra med det tråkiga tygrepandet och ägna sig åt sömnad i stället. Kafferepen ritualiserades och deltagarna turades om att sköta värdskapet. För att vara fullt godkänd skulle det finnas sju hembakade kaksorter på bordet. Genom socker och grädde gjordes drycken extra aptitlig, men gräddtårtor fanns inte på kaffeborden förrän på 1920-talet. Sådana bakverk hade framställts sedan länge, men inte ansetts ha något med kafferitualer att göra. Tårtan var en dessert som skulle serveras efter en måltid.


Männen hade svårare för kaffet. Det ansågs inte vara en dryck för män. En riktig karl drack brännvin. Först när de insåg att kaffet gick att spetsa med sprit ökade deras intresse. En vidskepelse som omhuldades under 1800-talet var att det var farligt att höra göken på fastande mage. En kopp kaffe utspädd med brännvin gjorde att man avvärjde detta hot. Den så kallade kaffegöken intogs inför första arbetspasset, ett par timmar före frukosten.


På krogen kunde de som fick en slant över beställa så mycket som ”två vita och en brun” till kaffet efter maten, med andra ord två snapsar och en konjak, så hur kaffet smakade var nog inte så viktigt.


Under första världskriget hämmades kaffeimporten, men ”hushållskaffe” gick ibland att köpa. Det var kaffe uppblandat med surrogat, som såldes under den beteckningen. Under nästan hela 1940-talet var kaffet ransonerat, så ”surr” fick lov att duga i de flesta hemmen. Surrogaten kunde innehålla bränt vete eller råg, maskrosrötter, ekollon och så vidare, blandningar som ofta inte ens hade färgen gemensam med originalet. Dracks det någon gång riktigt kaffe var det kraftigt utspätt. De värnpliktiga kallade det för ”Susanna i badet” – en böna i vattnet.



5. Tvätterskorna


Kvinnorna har varit renhållningsarbetare genom hela historien. En stor del av deras arbete har bestått av att tvätta textilier. Männen och barnen smutsade ner, kvinnorna försökte ”hålla rent”. I filmer och serier jagade barn och hundar på bakgårdarna och rev ner vittvätten från tvättsträcken. Kvinnorna skrek av olycka över att timmar av tungt arbete förstörts. Publiken skrattade och tyckte att det vara mycket roligt.


Ytterkläderna tvättades inte, men linne som bars närmast kroppen måste tvättas, inte som nuförtiden, varje dag, och kanske inte heller varje vecka, men förr eller senare skulle de ner i baljan. 


Den vita linnetvätten fick ligga i lut hela natten före storbyken. Den togs ångade upp ur det kokande vattnet, gnoddes mot tvättbrädan av muskulösa kvinnoarmar, snoddes, klappades och sköljdes, och klappades och sköljdes igen. Sköljningen och klappningen skedde i vattendrag eller sjöar, vinter som sommar. Tvätterskornas händer och knän blev röda och uppsvullna, särkilt på vintern. Huden blev narig och sprack sönder, och reumatismen satte in före 40-årsåldern.


Före masstillverkningens tid gjorde man sin egen såpa av asklut och talg. Allehanda lövträd dög, men eklut färgade tvätten röd. I slutet av 1800-talet var köpsåpan så billig att de flesta hade råd med den. Den såpa som framställdes i norra Sverige var gul eftersom den innehöll tallolja. I södra Sverige användes hampolja som bas, vilket gjorde såpan grön.


Till sist var byken klar att hängas upp på tork – klappat och klart. Enkla nypanordningar höll någorlunda bra fast de rena textilierna fram till 1920-talet då en småländsk uppfinning bestående av två skänklar som sammanhölls av en spiralfjäder, obönhörligt höll tvätten på plats. Klädnypan, eller ”klypan” som man sa, sattes dit med en hand och slog snabbt ut alla andra nypande konkurrenter.


Det tunga arbetet var inte över för att tvätten var ren. Skjortor och blusar skulle strykas. Om järnet hettades upp i elden skulle det sotas ner och inte gå att använda. Därför gjordes det ihåligt och innehöll ett lod av gjutjärn som kunde värmas över öppen eld. Det glödheta lodet, som hade samma form som strykjärnet sköts in bakifrån genom en öppning i järnet som därmed hettades upp. När järnspisarna började muras in i köken på 1800-talet kunde strykjärnen göras helgjutna och värmas på spisen. 


Lakan och dukar manglades genom att tyget lindades upp hårt på en trärulle, som under tryck fördes framåt med ett kavelbräde. När rullen nått till bordskanten lyftes den tillbaka, så gjordes proceduren om. 


De jättelika manglarna som köptes till storhushållen – i början till slott och herrgårdar, senare till hyreshusen – krävde ett helt rum. De var livsfarliga, men lakanen blev släta.


Kvinnorna, renhållningsarbetarna, hade att slåss mot lortgrisar, som spottade snus i näsduken och inte drog sig för att grisa ner, eftersom de aldrig behövde ta hand om lorten. Svettlukten ansågs som manlig, och så sent som på 1920-talet råddes männen att dagligen smörja in sina strumpor med paraffin, för att de inte skulle behöva tvättas så ofta...



6. Spel och dobbel


I förhistoriska gravar hittas ibland benknotor som har fyra olika sätt att hamna på underlaget. En sådan benknota kallas astragal och brukar bestå av ett hälben från ett får. Man antar att den användes vid gudsdomar eller hasardspel, eller kanske bådadera. När sen tärningen utvecklades gjordes den först avlång och fick liksom astragalen fyra möjliga utslag. Småningom kom man på att göra tärningen kubisk och fick därmed sex olika resultat.


Tärningen gavs magiska egenskaper och kunde användas för gudomliga prövningar. Så sent som 1775 avgjorde tärningen ödet för två misstänkta mördare. Det var juristerna på Svea hovrätt som på detta sätt beslutade om vem som skulle mista huvudet. När tron på tärningens tillförlitlighet övergavs, började många i stället misstänka att Hin håle hade ett finger med i spelet: ”Att spela kort och tärning” sa frikyrkoprästerna, ”är satans gärning”.


Snorre Sturlason berättar att Olav den helige och Olof Skötkonung spelade tärning om Hisingen i Göta älvs mynning. Olav den helige vann. Kanske trodde de att den vite guden därmed hade sagt sitt.

Annars var det nog mest som lek tärningen användes, liksom brädspel och kortlek. När en friare på vikingatiden sattes att spela brädspel med sin tilltänkta, var det mer ett test på hans skarpsinne än en tro på guds finger. Visade han sig inte hålla måttet blev han ”brädad” och hade betydligt sämre möjligheter att få gifta sig. Brädspelet med sina tjugofyra tungor (dygnets timmar) och trettio pjäser (månadens dagar) kom söderifrån och hade hög status. Bräde var tillsammans med schack det mest populära spelet ända fram till slutet av 1600-talet, då spelkorten började bli allmänna, i välbärgade kretsar vill säga. De var nämligen dyra och handmålade.

Spelkortens historia är emellertid mycket äldre än så. Bland annat har det hittats både tärningar och spelkort från Frankrike under de medeltida korstolarna i Lunds domkyrka. Det kan inte ha varit särskilt korrekt att ägna sig åt dem under mässsorna. Kanske det var därför kung Magnus Eriksson såg sig tvungen att reglera kortspelandet i sin allmänna landslag.

Kortens antal och utseende utgick också från kalendern: De femtiotvå korten avspeglade årets veckor och de fyra familjerna årstiderna. Många av de olika kortspel som spreds över Europa lämpade sig för dobbel. På Engsö slott spelar Johan Sigismund Sparre 1691 bort sin guldkedja till självaste Hornper! Drygt hundra år senare försvann stora delar av slottets inventarier på samma sätt när Sophie Piper och hennes vänner förströdde sig med kortspelet Farao.


På 1800-talet massproducerade Alexander Boman spelkort på sitt tryckeri i Stockholm. Hans två ogifta döttrar övertog företaget efter hans död, vilket fick folkhumorn att döpa korten till ”Bomans flickor”. Vid den här tiden blev kortlekarna billigare och nådde även underklassen. Inom frikyrkliga kretsar fördömde man som sagt kortspelandet, vars popularitet bara ökade. På Oslos bordeller var kortspel förbjudet för att det var syndigt...  



7. Så såg de ut


Fåfängligheten har en lång historia. Det är inte så konstigt, eftersom utseendet kan vara grunden för både lycka och olycka. Mindre avvikelser hit och dit har väl sällan varit något problem, fast uppfattningen om vad som är fult respektive vackert har genom tiderna drivit människor till drastiska handlingar. 


Alltsedan stenåldern har männen kunnat förändra sitt utseende genom att skära av skägget på olika sätt. På bronsåldern kunde den nya legeringen slipas till rakkniv och sedan dess har bara fantasin satt stopp för variationerna. Järnåldern var skäggig, och modet verkar ha stått sig fram till 1400-talet, då de renrakade härskarna styrde modet. 


Vasakungarna hade skägg. Gustavs var betydande, Eriks tudelat och Johans var stort som faderns. Bara den yngste, Karl IX, rakade sig. Hans kombination av mustasch och hakskägg blev sen vanligt en bra bit in på 1600-talet. Karl var nästan flintskallig, men det lilla han hade lät han lägga som två teser över huvudet, så att det formade ett kors. Han var religiös och bibelengagerad och införde strafflagar inspirerade av gamla testamentet. I hans rike torterades det och avrättades som aldrig förr.


När det stora skägget var borta blev intresset för mustaschen större; en variant var den tvinnade knävelborren, en annan var den smalstreckade som bågade sig ner på var sida om munnen. I stort sett minskade skäggen alltmer under 1600-talet, men i stället blev perukerna större och större.


Modet kom från Frankrike. Den jättelika allongeperuken gav upphov till en stor hårmarknad, svart till en stor del. Flickor med långt ljust hår skulle passa sig för att inte komma hem kortklippta en dag. Det var bara de mycket förmögna som ägde allongeperuker, och det fanns många rika under stormaktstiden. Högadeln la under sig väldiga landområden. Sverige styckades och privatiserades. Noblessens hov var lika fina som kungahusets. Och vid hoven, där fanns det peruker...


Perukerna måste ha varit en plåga på somrarna, bland annat för att de utgjorde en god miljö för små blodsugare. Ett sätt att döda de små rumskamraterna var att lägga perukerna på myrstackar, så att myrorna fick äta upp odjuren. På vintern var det vanligt att lägga ut dem i snön på natten – då dog i alla fall de klenaste kräken. En gång när Karl XII var förkyld, drog han på sig en värmande peruk, men då han såg hur generalerna stirrade, tog han generad av den. Krigarkungen månade också om sitt utseende, men han ville se sliten ut. När han avmålades av konstnären Johan Swartz befallde han att mässlingsärren skulle synas.


1700-talets modefluga, den lilla svarta tyg- eller pappersbiten, klistrade kvinnor och män i ansiktet för att dölja ärr efter syfilis eller smittkoppor. Ett par sådana kunde man ha i ansiktet och ansågs då vara snygg. Hade man fler blemmor ficka man sminka över dem, men det vita sminket, som innehöll arsenik, var ju inte läkande precis. Läpparna målades med cinnober, vilket ibland resulterade i kvicksilverförgiftning. Kvicksilver var huvudingrediensen i de medikament som botade syfilis. De som hade tur överlevde, men emellanåt till priset av att näsan förstördes. Genom att droppa växtsaft från belladonna i ögonen förstorades pupillen, och flickorna fick därmed ett intressant utseende. Stora ögon var ett skönhetsideal under rokokon. Över ögonen klistrades lösögonbryn av skinn från späda möss. Slutligen spottade man på ett rött silkespapper och gnodde in kinderna med det. De vitsminkade ansiktena fick tänderna, i den mån de fanns, att lysa gula på de festklädda aristokraterna.


Gustav III verkar ha varit nöjd med sitt utseende. Hans kusin Katarina den stora sa vid ett tillfälle: ”Vill man ha honom på gott lynne ska man placera honom så att han kan se sig själv i spegeln”. Men ambassadör Vergennes sa att han ”har förlorat flera tänder”, och tyckte att det var ”till skada för hans utseende”? 


I ett protokoll från en sockenstämma i Bohuslän 1746 framgår att nattvardsvinet smakade vax. Det berodde på att herrarna använde vax för att kunna forma mustascherna i personliga och underhållande formationer. Alla drack ur samma kärl. Av den anledningen tilläts inte vindragarna att ha mustasch. Deras uppgift var att avsmaka varje tunna vin, och man var rädd för att vaxet skulle försämra kvalitén på drycken. 


Flätor, papiljotter, tupering, cykelstyren, tangorabatter, skepparkransar, tattarhängslen, backslick, örhängen, gröna ögonlinser, piercing... Fåfängan tar nya former och återanvänder gamla. 



8. Vatten


Vatten har i vissa sammanhang haft låg status. När Gustav Vasa skrev att han under sin flykt från danskarna gick ”i skog och skjul, klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ynkeliga”, var det ingen lovsång till vattnet precis. Det var inte heller Lauretius Petris åsikt om den svenska kyrkornas tilltag att ge nattvardsgästerna vatten, när inget vin fanns att tillgå. Äkebiskopen menade att ceremonin skulle inställas om inget vin fanns. ”Vattenmässorna” imponerade inte.


Nej, det var ädlare brygder som läskade herrarnas tungor. När Gustav Vasa kommit till makten släckte han törsten med ”pryssing”, därför att han fick huvudvärk av det inhemska porsölet. Han sa det i alla fall. ”Pryssing” kallades ölet eftersom det kom från Rostok i Preussen. För övrigt hade hovet vid slottet Tre Kronor utmärkt vatten, för brunnen på slottets borggård gick ner i Brunkebergsåsen.

Att också amiral Fleming hade dyra dryckesvanor avslöjade självaste drottning Kristina, efter att de båda trillat i Strömmen utanför Skeppsholmen. Han skulle ledsaga drottningen över en landgång, men båda halkade. De försvann ett tag under ytan och fick rejäla kallsupar, men fiskades upp av personalen. ”Det var värst för Fleming”, sa drottningen efteråt, ”för han är inte van att dricka vatten”

Det vatten som befanns vara ”lustigt och martialiskt”, som Urban Hjärne uttryckte det, hade en helt annan rang. Översatt till begriplighet betyder det kolsyre- och järnhaltigt. Guden Mars’ märke – ringen med pilen – är också tecknet för järn. Hjärne upptäckte att det brunhaltiga brunnsvattnet i Medevi luktade surt och antog att det innehöll ”den där syran” som surbrunnarna nere på kontinenten sades ha, och som skulle besitta så goda egenskaper. Offerkällan nordost om Laxå kallades sedan gammalt ”Pullerkällan”, just för att gasbubblor steg upp från botten. 

Brunnarnas antal växte snabbt och var i slutet av 1800-talet flera hundra. Man spelade kägla, åt god mat, grötlunkade, badade, lyssnade på mässingsmusik och andades frisk luft. Många fick genom drickandet i sig en extra dos järn, vilket inte var någon skada, andra kanske på köpet blev av med sin förstoppning och sin huvudvärk. Tro och inlevelse var den viktigaste effekten – placeboeffekten.

På brunnsorterna var det viktigt med den sociala rangordningen. Högst stod de kungliga och ädlingarna. En rad regenter försökte få ordning på sin ohälsa, genom att vistas någon vecka vid en brunn. Exemplen följdes av hög- och lågadeln. Dessutom frekventerades brunnarna i allt större utsträckning av medlemmar i det respekterade borgarståndet. I tredje gruppen fanns de fattiga, som bekostades av samhället. Sen fanns ”uslingarna”, som inte fick synas, men tilläts dricka av vattnet tidigt på morgonen innan herrskapen stigit upp.

Brunnsorterna höll sig med läkare och präster. En behandling som i Nordisk Familjebok kallas ”en egendomlig badform” avslutades med den ”så kallade slangen”, avspolningen. Det var gyttjebadet. Värdefulla och feta ämnen i leran troddes kunna tränga in genom huden och göra nytta. Loka brunn har av den anledningen fått sitt namn av de invandrade finnarna i trakten – ”looka” betyder gyttja på finska.

En annan kur gick ut på att badgästen sänktes ner i ett bad med järnvitriol. Stålbad kallades det. En tredje metod innebar att badare skulle ”knejpa”, eller enklare uttryckt, stoppa ner fötterna i kallt vatten. Läkare i vita kläder försäkrade kurernas effektivitet, och här och där vittnades om hur sjuka blev helt friska. 

I paviljongens tak över brunnen i Katrinebrunn i Närke hänger en massa kryckor, som lämnats kvar efter att handikappade tillfrisknat. Så berättas det, men nästan alla är trasiga, eller så klena att de knappast kan ha varit till någon nytta. Det var i alla fall listig reklam, och humbug förstås. 


9. Ärkebiskoparna och unionen


Trots att ärkebiskop Jakob Ulvsson inte tyckte om sturarna hade han under nästan hela sin period tvingats se dem vid makten. Under 25 år var Sten Sture riksförståndare, sen kom Svante Nilsson efterträdd av sonen Sten Svantesson. Visserligen var de senare av ätten Natt och Dag, men förstått att varumärket Sture gjorde dem gott, så Sten Svantesson blev i historien Sten Sture den yngre.


Nu var året 1515 och det var dags för den gamle kyrkomannen att avgå. Till sin efterträdare hade han utsett Gustav Trolle, 26 år, som liksom sina föregångare hatade de regerande unionsmotståndarna. 


Påven Leo X visste att storherrarna i Sverige var upproriska och gav därför den nye ärkebiskopen utmanande stor makt. Han fick rätt att ha en armé på 400 soldater och tegelborgen Almarestäket med län. Soldaterna fick stora befogenheter och automatisk absolution för sina eventuella förbrytelser. Den som bestred det hade Trolle rätt att lysa i bann.


Sten Sture den yngre bestred rätten och konfiskerade Stäkets egendomar. Han var av rådet utsedd till riksföreståndare, och ingen påve skulle utdela län i hans land. 1517 sammankallade han ett riksmöte i Arboga för att göra slut på sin huvudmotståndare på svensk mark. Ärkebiskopen anklagades för att ha ”fört avog sköld” och stämplat med Sveriges ”hiskelige fiende”. Riksmötet beslöt att Trolle skulle avsättas och att Almare-Stäket skulle ”neder brytas platt i grund”. En efter en skrev på och fäste sina insegel under dokumentet... 


En del av underskrifterna kom till under hot. När till exempel Sten Kristiernsson Oxenstierna på Nyköpings slott vägrade togs han till fånga och anklagades av Sten Sture för förräderi. 


I bakgrunden fanns en påvlig legat som hette Johannes Arcimboldus. Han försökte medla mellan Trolle och Sture, fast egentligen var hans stora uppdrag att administrera avlatshandeln i Norden. Påvekyrkan i Rom hade några år tidigare börjat byggas och det behövdes pengar. 


Arcimboldus var, även han, intresserad av biskopsstolen och blandade ihop korten. Medlingen misslyckades helt, och när Sten Sture med en stor här äntrade Almare-Stäket, fängslade ärkebiskopen och tömde borgen på inventarier hade Trolles eget skyddsgarde inte mycket att sätta emot. Borgen revs, och tegelstenarna kördes längre fram till huvudstaden för återanvändning.


Rivningen av Stäket var en politisk dum handling, som ledde till sturepartiets undergång. Unionens örlogsskepp syntes titt och tätt, och blev fler för varje månad. Söderifrån kom soldater i organiserad form – förloppet övervakades och styrdes av Nordens första renässanskung Kristian II. Strider kom till stånd allt oftare, och när Stures armé och han själv gick under vårvintern 1520 stod Sverige öppet.


I september månad 1520 öppnades Stockholms stadsportar för Kristian II, för hans hov och för hans livgarde. Runt staden belägrade sig unionsarmén. Kungens fiender bjöds generöst att delta i kröningen och skulle därefter i vänskap och frid respekteras. Det var bara det att det inte ingick i furstens karaktär att hålla löften. Arbogadokumentet lästes upp och varje namnunderskrift betydde döden. En efter en släpades stureanhängarna ut på Stortoget och halshöggs. Undantag gjordes för det första namnet: Hans, med Guds nåde biskop i Linköping.


Gustav Trolle återinsattes, och var därmed ärkebiskop igen. Informationen nådde Rom via Johannes Magnus, som berättade en mycket friserad version av Stockholmsavrättningarna. Leo X var nöjd. Han visste inte att Gustav Vasa var i full färd med att organisera sitt armborstregemente. Påvens nöje blev kort också av en annan anledning: han dog övernärd året som följde, i blomman av sin ålder. Han verkade inte ha varit så religiös heller.


När sedan Gustav Vasa satt sig på tronen kom Johannes Magnus tillbaka till Sverige efter att ha bott fem år i Rom. Ursprungligen var han från Linköping – nu kom han som påvlig legat. Att hans uppgift var att utrota protestantismen visste inte kungen. Hans lojalitet med sturarna var känt, så han hade inte fullt förtroende från Vatikanstaten. Han sympatiserade även med den nya ordningen i hemlandet. 


Gustav Vasa såg till att Johannes Magnus genast valdes till ärkebiskop, tjänsten var ledig efter att Gustav Trolle flytt till Danmark, men det satt lång inne, innan den nye påven Clemens VII godkände utnämningen. Den stackars ärkebiskopen hamnade nu mellan olika intressen. Två helt olika potentater räknade med hans lojalitet.


Det sprack 1525, så Gustav Vasa skickade honom till Polen, som en sorts diplomat. Medveten om att Gustav Vasa inte stod Kristian tyrann efter i behandling av meningsmotståndare, vågade ambassadören inte återvända till Sverige. Han fortsatte emellertid att ge avtryck genom storverket ”Alla göta- och sveakonungarnas historia”. Verket, som publicerades efter hans död, fick det storsvenska blodet att svalla och vasasönerna att bli nummer fjorton respektive nio i kungalängden. 


Att påven i Rom 1533 på nytt installerade Johannes Magnus som ärkebiskop i Uppsala och senare hans bror Olaus Magnus betydde ingenting för svenskt vidkommande. De var patetiska figurer vid sidan om. I Sverige styrde Gustav Vasa och såg till att landets ärkebiskopar var reformationen trogna.



10. Vargen – dråparen?


Två djur som redan under den nordiska forntiden utsågs till människans fruktade fiender var ormen och ulven. De hade fötts av de onda jättarna för att släcka livet i Midgård när tiden var inne. Runt Ask och Emblas barn och deras gudar slingrade sig Midgårdsormen i väntan på undergången. Fenrisulven var fjättrad med ett magiskt rep. Även den väntade på ”gudarnas skymning”, Ragnarök. 


Parningstiden för de stora gråa djuren inträffar när vintermörkret är som djupast. Det är då som de spöklika ropen ekar i skogarna. Människorna ville helst inte uttala ordet ulv, utan sa istället ”varg” som betyder ”dråparen”. Nattetid gick man bara ut när behoven trängde. Hellre satt man runt härden och berättade om Olof Trätäljas bedrifter bland de ylande vilddjuren i Jämtlands tassemarker, och om ondskefulle Ingjald Illråde som ätit upp ett varghjärta som barn.


Jägarnas vapen blev allt eftersom effektivare och tillsammans med mänsklig list vändes med tiden oddsen. Vanliga vargar gick att döda, men... alla var inte vanliga. Det fanns varulvar, som var förvandlade människor. De besatt en kombination av mänsklig slughet och djurisk brutalitet, och det gjorde bestarna riktigt farliga. 


Ibland anställdes stora vargaskall där småbönder, ungdomar och tjänstehjon var skyldiga att delta. Under klappjakten drevs djuret under skrän och buller fram till ett fångstnät. En infångad varg utsattes för blodtörstig hämnd. Avlivningen kunde ta lång tid, för helst skulle inte pälsen skadas – bäst var att klubba ihjäl vargen. Skinnet kunde säljas till bra pris. 


Att bära en vargpäls innebar status. Eftersom skinnet var dyrt förekom, och det var ofta, falska sådana. Många kom från den nordliga spetshunden vars päls är förvillade lik vargens. Spetsarna föddes upp i stora kullar, och togs av daga genom strypning. Hantverket överläts i Mellansverige ofta åt sockenlapparna, som även anlitades när hästar skulle sändas till de elyseiska klöveråkrarna. 


Ett annat sätt att bli av med rovdjuret var att placera ut åtel, som ofta var en självdöd gris, preparerad med giftig varglav och krossat glas. Fläsk var hos vargen, precis som hos människan, en tilltalande föda. Det hände att bönderna åkte ut i skogen med en levande fastbunden gris på släden. Grisen nöps då och då i öronen med önskade skrik som resultat. Allt för att locka till sig Gråben. Åtel kunde också läggas framför en riskoja där en skytt väntade. ”Luderplats” kallades ett sånt ställe, och var fredat genom vissa regler.


Så var det med vargen, men så är det inte längre. 



11. Vitaliebröderna kommer med mat


När drottning Margareta besegrat Albrekt av Mecklenburg vid Falköping 1389 och fört honom till Lindholmens borg i narrkåpa, tågar hennes här mot Stockholm. När staden, med sin stora tyska befolkning, inte öppnar portarna stannar armén kvar för att svälta invånarna till underkastelse.


Hättebröderna, som Stockholms tyska befolkning kallas, stöder Sveriges kung Albrekt, och motsättningen mellan dem och de svenska invånarna skärps. Svenskarna välkomnar nämligen den danska usurpatorn och är därmed femtekolonnare i tyskarnas ögon. Kulmen nås när ett antal svenskar avrättas och ytterligare 300 utvisas från staden.


Den tyska staden Mecklenburg straffar Danmark med en handelsblockad och beslutar sig för att undsätta Stockholm från sjösidan. Kaparbrev utfärdas till alla som tar danska fartyg i beslag. De som deltar i den organiserade tillförseln av förnödenheter till Stockholm kallar sig för vitaliebröder "vitalie = proviant". Sjörövare från alla håll och kanter strömmar till. Här går att göra förtjänster. 


Alla danska skepp är lovligt byte och snart är Östersjön ett eldorado för pirater, som genom att kalla sig för vitaliebröder får de fulaste brott sanktionerade. Inga koggar kan längre känna sig säkra. Krigstillstånd råder, och hamnstad efter hamnstad plundras och bränns: Nyköping, Malmö, Strängnäs, Bergen, Söderköping… Visby ockuperas och tjänar under lång tid som bas för dåden. Mecklenburg och Hansan har genom sin iver öppnat Pandorasask, och förloppet kommer snart att styras av banditer.


Ledare för dem alla är den gruvlige Klaus Störtebecker. Han organiserar verksamheten som en maffia under den storvulna devisen "Guds vänner och hela världens fiender". Överlöpare förföljs och dödas, och Störtebeckers skepp Den röde djävulen sprider skräck vida omkring. Anarkin på havet främjar inte längre Hansan, eftersom även deras flotta ideligen trakasseras. Mat- och varutransporterna, som är ämnade för Stockholm hamnar lika gärna i Visby.


Utvecklingen går drottning Margaretas väg och 1395 kommer en uppgörelse till stånd. Den går ut på att Albrekt friges mot en lösen på 60.000 mark silver. Efter år av köpslående och schackrande kan drottningen tåga in i Stockholm på hösten 1398.


Hamburg och Lübeck har nu tröttnat och sätter upp en flotta som i ett våldsamt slag gör slut på Östersjöterrorn. De överlevande sjörövarna förs till Lübeck för rannsakan. Störtebecker lovar att förgylla hela taket i stadens största kyrka mot att få behålla livet. Det hjälps inte – innan fjärde bilan huggits slö sitter sjuttio sjörövarhuvuden å påle. 

 


12. Historiska fåglar


Sothönor

Bilkåren bildades 1939 i Göteborg, och var från början en civil verksamhet som skulle ersätta de yrkeschaufförer som togs ut i militärtjänst. Utskrivningarna hade drabbat såväl den allmänna som den kommersiella världen, och projektet gick ut på att utbilda kvinnor till lastbils- och busschaufförer. De första tjugo färdiga bilförarna bildade Göteborgs Kvinnliga Bilkår. 


Inom några år fanns kvinnliga bilkårer på många ställen i landet. De tycktes ha kommit vid rätt tid och fick sådan status att prinsessan Sibylla kunde väljas till hedersordförande. Chaufförerna väckte stor uppmärksamhet och återhållsam beundran, när det visade sig att de kunde byta både hjul och tändstift. De stod hela tiden under utbildning, som tenderade att bli allt mer militärisk. Kurserna bestod i sjukvård och orientering och skytte. De togs i anspråk till att skjutsa landstormsmän till deras exerciser och transporterade skolbarn under evakueringsövningar.


Fordonen hade vid den tiden ett aggregat med en bränslebehållare som kallades generator. I behållaren fanns vedflis eller kol. När innehållet antändes och luften ströps bildades generatorgasen som förkortades till gengas. Via ett reningssystem gick gasen in i motorn. Apparaten måste sotas med jämna mellanrum för att fungera, vinter som sommar. Kolet respektive flisveden förde bilarna med sig på taket. Efter vägarna fanns här och där slaggningsplatser, där tankarna kunde tömmas och fyllas på nytt.

Arbetet var tungt och smutsigt, ingenting för ”fina” fruntimmer. De som tyckte om att retas med de motordrivna damerna kallade dem sothönor och bränslebehållaren döptes till ”grytan”. Göteborgarna var som vanligt roligast och kallade aggregatet på bilens baksida för ”eftertanken”.


Lärkor

På så gott som varje höjd i Stockholm tronade en gång en väderkvarn. Där Engelbrektskyrkan nu står på Gamla Kvarnberget i Norra Östermalm fanns det en som hette Starckan. När bönderna norr om staden malt sin säd vände de kosan hemåt. Men med några varma supar i magen och slantar i fickan kunde en del inte låta bli att stanna en stund hos någon av berglärkorna. De kallades så, de prostituerade som höll till i området. Många av dem hade varit fabriksarbeterskor, men insett att det de tjänade aldrig skulle ta dem ur fattigdomen. Andra var nersupna, eller bara övergivna och desperata. När någon ropade ”Polisen kommer” försvann lärkorna, för att efter hand åter inta sina platser i bergssluttningen. De som inte hann undan fördes till besiktningsbyrån för medicinsk kontroll. Om de var smittade av någon farlig sjukdom togs de till ett kurhus för kvicksilverbehandling. 

Området kring Gamla Kvarnberget kallades Stora Träsket. Det ansågs på den tiden ligga avsides och var en av de platser där stockholmarna slängde sina avfall. I början av 1900-talet byggdes där ett stort bostadsområde, vars kvarter namngavs efter olika lärkarter och kallas därför Lärkstaden.


Domherrar


Någon gång på 700-talet började hängivna franska gudsmän träffas i ett hus i anslutning till sin kyrka för att studera bibeln. De kom överens om att läsa ett kapitel per dag, och hålla på med det så länge de orkade. Huset kallades av den anledningen kapitelhuset. Gemenskapen bland herrarna växte sig allt starkare och de beslutade att flytta ihop och bilda ett sedesamt eget hushåll. Världsliga problem var dem främmande, men de blev riktiga överdängare i bibelkunskap och väckte stor beundran.


Företeelsen spred sig och snart fanns likadana sällskap runt om i det kristna Europa. Allteftersom prelater, diakoner, dekaner och sysslomän anslöt sig blev den asketiska levnadsformen mindre viktig. Kapitelhusen byggdes stora och förnäma, blev säte för stiftens ledning och fick namnet domkapitel – dom är ett annat ord för katedral .


Medlemmarna kallade sig kaniker, eller som här i Norden, ”domhärra”. De bar svarta kapuschonger och, åtminstone vid högtidliga tillfällen, röd dräkt. De levde ett gott liv och blev med tiden runda om magen. Precis som gästerna på julkärven.


Tornsvalor


När Norge och Danmark den 9 april 1940 intogs av tyska trupper fick Moder Svea hjärtat i halsgropen. Utefter landets gränser placerades den tidens hemvärnsgubbar ut för att spana efter främmande (tyska) flygplan. Där ingick även yngre män, som av någon anledning inte ansågs passa som ”riktiga” soldater och därför placerats i Landstormen, som det hette. Deras uniformer liknade 91:an Karlssons, och på huvudet bar en del fortfarande den trekantiga hatten ”kålbladet”.


Sverige har vidsträckta gränser, så manskapet räckte inte till på långa vägar. Frivilliga krafter anmälde sig i stor mängd och besatte de tusentals luftbevakningstorn som byggdes på klintar och tak. Flygspanarna hade, förutom termos, matdosa och ett paket Bill, en kikare och en telefon till sitt förfogande. Också skogsbolagens brandtorn användes för ändamålet om de låg någotsånär i närheten av gränsen.


När lottakåren började utbilda personal för den aktuella vakthållningen, växte tornen upp ännu tätare. I nord som i syd blinkade fosterländska argusögon mot horisonten. Bevakningen hade hög status – kvinnorna beundrades, hedrades och gavs smeknamnet Tornsvalor.



Panelhönor och ungtuppar


När ostindienfararna på 1700-talet fördelade sina exklusiva varor bland den tongivande överklassen, blev kineseriet högsta mode. Kungahuset, adeln och kanske framför allt, den välbärgade borgarklassen utvecklade en hängiven beundran för ting från det exotiska Fjärran Östern. Det var te, kryddor, sidentyger, porslin, tapeter m m. Porslinet kunde beställas med släktens emblem och levereras fyra år senare. Det kom i regel aldrig till användning, utan hamnade i tallriksställ på väggarna eller i glasskåp. 


Kläder i siden avgjorde tydligt var klassgränserna gick. Om en dam i fel samhällsklass hade kommit över en sidenhalsduk blev hon straffad. Nickedockor, leksaker, pärlemor och pappersdosor importerades också under beteckningen ”utländskt kram”. Riktigt fint var det om man kunde anlägga en kinesisk trädgård. Det spelade inte så stor roll om det var japanskt eller kinesiskt eller indiskt. Allt var exotiskt och spännande. När Kina slott invigdes på Drottningholm spelades turkisk musik. Alla, till och med musikerna trodde att den var kinesisk.


Träd och graciösa fjäderfän tillhörde favoritmotiven, och vanligt var att påfåglar målades på väggarna i kinesisk anda. En del tyckte att kineseriet överdrevs och kallade påfåglarna, som satt och stod runt väggarna för panelhönor. Namnet kom senare i historien åter till användning. Vem som började med det vet man inte, kanske var det någon av de uppvaktande ungtupparna.



13. Albrekt av Mecklenburg, marionetten


Stridigheterna mellan Magnus Eriksson och hans ena son Erik tog slut i och med dennes död. Heliga Birgitta anklagade mamma Blanka för att ha förgiftat sonen, men det var nog digerdödens sista lieslag som fällde såväl Erik som hans hustru Beatrix sommaren 1359.


Fred blev det, men kung Magnus fick finna sig i att aristokraterna i rådet bestämde. Tre år senare sattes han sonika i fängelse för att följande år släppas ut och bli samregent med sin andre son Håkan, kung av Norge. Det var alldeles klart att Magnus Eriksson tappat kontrollen. Mäktiga män som Bo Jonsson Grip och Karl Ulfsson fronderade, utvisades och for till Mecklenburg.


Där residerade Magnus Erikssons syster Eufemia, rik och gift med hertig Albrekt. De hade en son med samma namn som fadern. På de svenska stormännens uppmaning reste han till Sverige med 1600 beväpnade män. Vägen stod så gott som öppen och när tyskarna kom till Stockholm slogs stadsportarna upp. Albrekt av Mecklenburg möttes av beskedet att både Magnus Eriksson och Håkan Magnusson avsatts.


1364 utropades Albrekt av Mecklenburg till svearnas kung vid Mora sten, vilket var ett grundlagsbrott, eftersom lagen föreskrev att kungen skulle vara ”inrikes född”. Magnus Eriksson och Norges kung, sonen Håkan alltså, samlade ihop en här för att ta makten från mecklenburgaren, men besegrades utanför Enköping. Magnus togs till fånga.


Sex år senare gjorde Håkan Magnusson ett nytt försök; den här gången tillsammans med sin svärfar, Valdemar Atterdag. Kriget slutade med att Magnus Eriksson frigavs och flyttade till Norge, och att betydande landområden tillföll Valdemar Atterdag.


Ett av skälen till att avsätta Magnus Eriksson hade varit hans oförmåga att försvara riket gentemot Valdemar Atterdag. Nu fortsatte den process som var synnerligen ofördelaktig för de svenska stormännen. Läget lugnade något när de lyckades få Albrekt att fatta gåspennan och skriva under Sveriges första ”Magna Charta”.


Med tvekan, reservationer och skepsis fortgick aristokraternas samarbete med den mecklenburgsta dynastin. Det var en orolig tid. Ett fåtal rika svenskar hade i realiteten gripit makten. Kung Albrekt hade blivit helt beroende av de herremän som tillsatt honom. Sverige var styckat mellan Norge (Håkan Magnusson), Danmark (Valdemar Atterdag) och den inhemska adeln.


Bo Jonsson Grip ägde ensam över hälften av den svenska jorden och hade hela Finland i förläning. När han dog 1386 försökte kung Albrekt restaurera staten – all mark som den döde jordägaren kommit över orättmätigt skulle förstatligas.


Men stormännen var av en helt annan åsikt, och beslöt att för andra gången på 25 år begå landsförräderi. De hade tröttnat på den svage kungen och började söka efter någon att ersätta honom med. Inom släkten fanns Magnus Erikssons sonhustru drottning Margareta närmast till hands.


Albrekt tänkte inte ge sig självmant. Han hade sin starkaste ställning i Stockholm, där halva befolkningen var tysk. Staden var i händerna på Hansan, och hade i och med Albrekts trontillträde börjat betraktas som huvudstad.


Slaget stod den 24 februari 1389 utanför Falköping. Margaretas samnordiska armé mötte en i stort sett tysk här. Tyskarna blev slagna, Albrekt och hans son Erik togs till fånga och fick sitta sex år på Lindholmens slott i Skåne.


Drottning Margareta beordrade därefter sin armé att inta Stockholm, men portarna hölls igenbommade. Då belägrades staden för att svältas till underkastelse. Men Stockholm fick hjälp från sjösidan genom organiserade mattransporter från Tyskland.


Den dansk-svenska sidan försökte stoppa de livsviktiga leveranserna, men hade svårt att komma åt tyskarnas bestyckade skepp. Vintertid, då skärgården frös till var värst. 1393 fastnade åtta av räddningsskeppen i isen utanför Dalarö och syntes bli ett lätt byte för drottning Margaretas styrkor. När trupperna kom fram hade emellertid isbegjutna palissader byggts runt skeppen.


Anfallarna byggde ett stort belägringstorn, en s k katt, som sköts fram mot de infrusna fartygen. Överst befann sig ett antal modiga, eller straffkommenderade armborstskyttar och under dem fanns många krigare, beredda att klättra upp på stegarna. När tornet nästan var framme i anfallsställning brakade isen, och konstruktionen försvann på några sekunder ner i djupet med sitt manskap. Anfallet avbröts och tyskarna kunde efter en veckas hackande och sågande ta sig ut till öppet vatten.


Albrekt och hans son satt under sex år inspärrade på Lindholmens slott. 1395 frigavs de på villkor att 60.000 mark silver betalades till drottning Margareta inom tre år, annars skulle Stockholm överlämnas i svenskarnas händer. Summan betalades inte, Stockholm blev svenskt och Albrekt reste till Mecklenburg.


Mycket har skrivits om Margaretas och Albrekts hatiska och hånfulla möten: ”Kung byxlös, narrkåpa, synålar, slipsten” är bekanta ingredienser i de berättelserna. 1412 slutade de i alla fall att hata varann. De råkade dö samma år.



14. Så kom järnvägen


På 1850-talet började man bygga statliga järnvägar i Sverige. En av de första sträckorna var den mellan Malmö och Lund, men redan 1864 kunde skåningarna åka tåg ända upp till Stockholm. Det gick inte fort – resan tog nästan ett dygn, och vagnarna såg ut som sammanbyggda diligenser, var och en med egen ingång.


Järnvägarna byggdes av rallare, som enligt gängse tradition bar slokhatt, storväst och byxor med gällivarehäng. Nu är det en bit från Skåne till Gällivare; en tusen kilometer, och det dröjde till 1937 innan tåget, draget av ett blomsterprytt lokomotiv, rullade in på stationen långt uppe i norr. 


Det hade schackrats en hel del i riksdagen innan järnhjulen gjorde sitt segertåg. Bönderna stretade emot i det längsta. Inte så konstigt, för rälsen måste dras tämligen rakt, och det var omöjligt att ta hänsyn till hur ägorna låg. När godsägaren och riksdagsmannen Leonard Rääf insåg att tågets utveckling inte gick att stoppa lär han ha uppfunnit en ny svordom: ”Järnvägar!”. 


Det fanns bönder som var mer positiva, som Petter Jönsson till exempel. Han var också ledamot i riksdagen, och han menade att sträckan absolut skulle dras förbi Träslända i Småland. Enda anledningen var egentligen att han bodde där. Nässjö stad började här sin historia. Inte riktigt förstås, för ortnamnet hade funnits sen 1300-talet. Småningom blev staden en knut där hela sex linjer strålade samman.


Mycket slit låg bakom järnvägsbyggandet. Särskilt i norr. Olyckor och malaria följde hela tiden i rälsläggarnas spår. Tornehamns rallar-kyrkogård i Kiruna vittnar stumt om dem som inte själva fick möjlighet att berätta om hur de arbetat hårt, fiskat med dynamitgubbar, sjungit baxarvisor och längtat hem. 


Det fanns tre sorters personvagnar. De enklaste hade inredning av trä, och de finaste hade soffor stoppade med skogsull, som var ett slags vadd gjort av mjukkokta granbarr.


Den allra finaste vagnen hade Oscar II, med heltäckande matta, mjuka fåtöljer, sovalkov, uppassning och egen potta med guldkant. Han fick ränna land och rike kring för att inviga nya sträckor och stationer. Långa resor blev det, och många glas tömdes på vägen, och han var ibland långt ifrån nykter under ceremonierna. När etappen Luleå/Narvik öppnades i november 1902 ville inte kungen komma. Han tyckte att det var för kallt, så invigningen fick snopet ske följande sommar.


Den kungliga kupén var utrustad med kamin, så inte gick det någon nöd på honom. Hur det kändes för dem som satt på utsidan av var femte vagn behövde han inte bekymra sig om. Deras uppgift var att dra åt eller släppa på bromsen när lokföraren signalerade.


Banvaktarna fick inte heller vara frusna på sina dressiner. En gång om dagen skulle deras sträcka besiktigas, året om.


...och järnvägsstationernas klockor hade olikfärgade minutvisare, en visade lokaltiden, en visade järnvägstiden – framtiden. 



15.  Angermannus, Klosterlasse och Possevino


Bondsonen Abrahamus Andreae Angermannus föddes i Sidesjö i Ångermanland 1540. Han studerade vid universitetet i Rostock och innehade sen en magisterbefattning Greifswald. År 1567, medan Erik XIV ännu var kung, fick han en rektorstjänst på Stockholms latinskola. Detta forum använde han till att banka i eleverna de lutherska teserna. Han gifte sig dessutom med en dotter till örebroaren Laurentius Petri Nericiensis.


Rektorstjänsten fick han dessvärre inte behålla så länge, för när Johan III kommit till makten såg denne till att Angermannus avskedades och sattes på undantag med ett ringa prästagäll på Åland. Det var inte konstigt, eftersom Angermannus å det hårdaste fördömt den nye kungens papism. 


Johan III vurmade för katolicismen, och när han låtit trycka en ny gudstjänstordning (Röda boken) kallades Laurentius Nicolai till Stockholm. Han var liksom Angermannus född 1540, hette egentligen Laudris Nilsen och kom från Oslo. Efter avslutade studier i Holland hade han arbetat som jesuitpräst i Prag. 


Nu var han alltså i Stockholm och skulle hjälpa Johan III att återinföra det katolska tänkandet. Det forna gråmunkeklostret på Riddarholmen blev central för verksamheten och döptes till "Collegium regium". Han var lyckad som predikant och missionär, och omvände en hel hop blivande präster, älskad av dem och hatad av andra. Klosterlasse, kallade de honom.


Hertig Karl var rasande. Bjällror, rökelse och hokus pokus var inte något som tilltalade honom. Han ville vara suverän furste i sina tilldelade landskap och tålde inga påbud från Kyrkostaten. 1576, samma år som Klosterlasse startade sin skola, sammankallade hertigen ett reformatoriskt prästmöte. Han utmanade också sin bror och kung genom att till sina hertigdömen ta emot klerker, som hotats till liv och hälsa för att de inte accepterade Johan III:s nya liturgi. Johan III svarade med att göra dem fredlösa.


På den tiden hette påven i Rom Gregorius XIII, känd för sin kalender, som svenskarna av ren tjurighet inte accepterade förrän långt in på 1700-talet. Han sände 1577 en av sina främsta diplomater Antonius Possevino till Sverige. Åtgärden hade högsta prioritet, eftersom Sverige vid denna tid var ett land med stormaktsambitioner.


Med Possevino i ryggen släppte Klosterlasse alla hämningar och gick fram med svavelsefulla skrifter mot reformationen. Han gjorde flera anmärkningsvärda övertramp. Och när en retad folkmassa satte eld på klostret, hade kungen tröttnat och Klosterlasse fick efter en del kontroverser lämna landet.


Det blev inte så mycket av katolicismen till sist. Som den Vasakung Johan var, ville han sätta sina villkor. Han krävde t ex att präster skulle få gifta sig och att nattvardsvinet skulle delas ut även till menigheten. Possevino hade inte mandat att godkänna detta och gav sig iväg. Som ett minne av den liturgiska striden på 1500-talet är Sveriges biskopar än idag klädda i katolskt granna kläder.


Så fort Johan III dött sammankallade hertig Karl ett stort kyrkomöte i Uppsala där Röda boken avskaffades. Abrahamus Andreae Angermannus togs tillbaka och valdes till Sveriges ärkebiskop. Det sista katolska fästet, Vadstena kloster stängdes och Angermannus svepte sin svarta kappa över landet. Hans stora visitationsresa blev beryktad. Här skulle bli slut på signeri, horeri, och fylleri. Månad efter månad dömdes män som kvinnor till offentlig hudflängning vilken avslutades med hinkar av iskallt vatten.


Angermannus sanslösa räfst blev väl magstarkt även för hertig Karl, som till sist lät spärra in biskopen och höll honom fången tills han dog.



16. Om brev

Att kommunicera skriftligt var ingen prioriterad verksamhet i Norden innan missionärerna och klostren etablerade sig. Runorna ristades på näver eller på vaxtavlor för tillfälliga skrifter – förgängliga material som tiden sedan länge tuggat söner. När kejsar Ludvig den fromme fick ett sådant ”brev” och förgäves försökt läsa det fann han skrivtecknen vara vanvårdade, men han fattade i alla fall att svearna ville övergå till den kristna tron, vilket fick honom att skicka iväg Ansgar på den äventyrliga resan.

De första riktiga breven som kom till Sverige var från den katolska kyrkan. ”Scriptum breve” kallades de korta skrivelserna, som gav oss ordet brev, och som ansågs vara av mindre tyngd än bullorna. Breven var skrivna på pergament, men redan under högmedeltiden lärde araberna européerna att tillverka papper. Den första någorlunda dokumenterade tillverkningen av papper i Sverige skedde i Linköping i biskop Brasks lilla anläggning. Sen vet man att Gustav Vasa lät anlägga en papperskvarn vid Norrström i Stockholm.

Gustav Vasa skrev många brev. I hans två kanslier, ett svenskt och ett tyskt, satt skrivarna, som bland annat hade att sprida den majestätiska viljan till landets fogdar. Ofta var det kärva budskap och auktoritära påbud som brevdragarna for omkring med, och kung Gustav var känd för att lägga sig i det mesta. Vid ett tillfälle fick bönderna reda på att höet ”vid Vårt straff och vrede” skulle vara under tak senast Bartolomeus dag. 

Karl IX, som hade ett temperament påminnande om faderns, avslutade då och då sina brev med ”där rättandes dig efter”, och drog sig inte för att påminna om att han kunde göra vem som helst ”en aln längre eller en aln kortare”, två straff som också flitigt användes av Karl IX.

De brev som blivit mest omtalade från den tiden är ”skällebreven” mellan Johan III och Ivan IV, där otidigheterna radas upp. Det visar sig att ”bonde” var ett av de värsta skällsorden Johan kunde komma på. Ivan var ”bondaktigt högfärdig”, ”bondekarl” och ”uppfödd bland bönder”. Johan i sin tur hade ”fäder uti en by i Småland”.

Betydligt trevligare är de brev som Margareta Bielke skickade till sin elvaårige son Peder som hade sänts till en skola i Danmark. Även han uppmanades att inte bete sig bondaktigt utan att uppföra sig som det anstod en adelsman och till exempel inte snyta sig i hatten. Även sådana till synes triviala händelser tas tacksamt emot av nutida historiker, särskilt som de under 1500-talet börjar dateras med exempelvis ”Den 9 uti göja”, eller på annat sätt. Andra historiska brev av litet mer vardaglig karaktär är de som utbyttes mellan Gustav II Adolf och femåriga dottern Kristina. Det anmärkningsvärda är att de skrevs på tyska, familjens hemspråk. 

Under stormaktstiden ordnades riktig postgång. Den utvecklades och utbyggdes till ett nätverk av bondgårdar. När postiljonen närmade sig slutet på sin sträcka blåste han i hornet, så att nästa man skulle leda fram hästen och direkt föra breven vidare. Satt det en vit och en svart fjäder på brevet betydde det att det måste vara framme inom ett dygn, så det kunde vara bråttom.

På 1700-talet blev brevskrivandet en naturlig del av umgänget. Romantiken närmade sig, med sina parfymerade och krypterade meddelanden. Ibland skickades papper utan skrift, verkade det som... men mottagaren visste att om brevet värmdes framträdde bokstäverna, som var skrivna med alun eller citronsyra. Mer än hemliga var de hundratals brev som drottning Charlotta skrev till sin väninna Sophie Piper, som överhuvudtaget inte kunde läsa dem, inte för att de var krypterade, utan för att de aldrig skickades iväg.

Det är svårt att läsa brev från den tid då stavningen inte var standardiserad och där bokstäverna utformades, minst sagt personligt. Ibland kan de vara svåra att tyda av andra skäl. Magnus Stenbock hade nog en del tolkningsproblem när han i ett brev från Karl XII läste: ”Vassement, jag slog bläck på papperet nu, men jag ids intet skriva om. I lärer väl kunna läsat ändå”.

Brevskrivandet tilltog och postväskorna blev tyngre och tyngre. Försändelserna distribuerades med flyg, tåg, bil och cykel, eller på det enkla sätt som Hjalmar Gullberg skriver: ”Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is. Och intet är mig kärare än gå på detta vis”. På hans tid fanns det postkontor också. 

17. Anna Vasa och onsdagsbröllopet

När Katarina Jagellonica och Johan III 1568 befinner sig på Stegeborgs fästning vid Slätbaken får de en dotter som döps till Anna. Vadstena kloster, som trots reformationen är en andlig och kulturell högborg, ger henne en katolsk uppfostran och utbildning. En av hennes lärare är den otrolige Kloster-Lasse.


När Anna är femton år dör hennes mor Katarina och ett par år senare vill kungen gifta om sig. Han väljer till brud en hovdam som är lika gammal som dottern Anna. Hon heter Gunilla Bielke. I stort sett alla utom kungen själv är emot äktenskapet. Så när hans bror hertig Karl "är förhindrad" att närvara vid äktenskapet skriver Anna till Karls hustru Maria av Pfalz och ber henne att tala med sin make. Annars kan det enligt brevet bli inbördeskrig. Han kommer inte själv, men skickar en representant.


År 1586, när hennes två år äldre bror Sigismund kallas till Polen för att bli kung, gör hon honom sällskap. Sigismund trivs inte de första åren; Polen känns honom främmande, och hans stora önskan är egentligen att abdikera och följa med sin syster, när hon tre år senare reser tillbaka till Sverige för att bli den nya härskarinnan på det slott där hon är född: Stegeborg.


1592 dör Johan III och Polens kung Sigismund III blir kung också över Sverige.


Anna på Stegeborg håller sig förstås med hovdamer. En av dem heter Sigrid Brahe. Sigrid är kär i Johan Gyllenstierna, men hennes föräldrar har bestämt att hon ska gifta sig med ädlingen Erik Bielke. Det går rykten om att han har "den onda sjukdomen", men det förnekas bestämt från hans släkt. Efter att han bedyrat att han är frisk, ser hon sig ingen annan råd än att gå med på förlovningen. Men strax därefter an grips hon av tvivel och trots. Valet står mellan att gifta sig och kanske smittas av syfilis eller att bejaka sin kärlek till Johan Gyllenstierna.


Hon anförtror sig åt slottsfrun Anna på Stegeborg, en empatisk kvinna som för egen del avvisat friare som hon inte ansett sig kunna acceptera. Prinsessan Anna tar saken i egna händer, trotsar de högadliga ätterna Brahe och Bielke och kallar en onsdag i mars 1595 sina undersåtar att bevittna en bröllopsakt i slottskyrkan. Framför altaret står Johan Gyllenstierna och Sigrid Brahe.


Ätten Bielke har förolämpats och kräver att prelaten ska näpsas och att Johan Gyllenstierna ska dömas till döden. Hertig Karl, som minst sagt irriterats på den egensinniga slottsfrun ingriper när det förbereds en duell mellan Erik Bielke och Johan Gyllenstierna. Kulmen och avgörandet sker på Söderköpings riksdag. Johan Gyllenstierna tvingas be om nåd och betala 2000 daler till den lurade Erik Bielke och 800 daler till Uppsala universitet! Det nygifta paret Gyllenstierna förbinder sig att hålla sig hemma under det första året för att inte förolämpa ätten Bielke.


Efter slaget vid Stångebro 1598 väljer prinsessan Anna att fly till sin bror Sigismund i Polen. Hon känner Karl IX och vet att alternativet kan bli vad som helst. Två år efteråt sker Linköpings blodbad…



18. Att luras


Många är de bedragare som kommit och gått i historien, och ännu fler är de som blivit lurade. Men det har också alltid funnits de som vägrat att låta sig vilseledas. Som Bodulf i Gottröra till exempel, som levde sina dagar under högmedeltiden. Han ville inte gå med på att brödet förvandlades till Kristi lekamen när primklockan ringde. Det sa han, och det stod honom dyrt, för år 1311 blev han av ärkebiskop Nils Kettilsson dömd till bålet. De vanliga människorna, som inte var så modiga som Bodulf, böjde sig för var överheten sa och accepterade, låtsades åtminstone, att det var så... att brödet genom något övernaturligt förvandlades till Kristi kött. ”Hoc est corpus”, sa prästen – ”hokus pokus” sa menigheten. Latin begrep inte många.


Det var inte bara den dumma allmänheten som trodde på kyrkans fantasifulla utläggningar. I alla samhällsklasser fanns det folk som trodde, eller trodde sig tro. Överallt bröts mot reglerna – överklassen gjorde det öppet, kyrkans män också. För att få ihop ekvationen uppfanns avlatsbrev. Den som köpte ett avlatsbrev blev av Gud förlåten sina synder. Den påvliga legaten Arcimboldus for i början av 1500-talet land och rike runt och krängde brev. De dyra breven klarade även stora synder. Plenaravlaterna var svindyra, men så kunde de också lena de allra svåraste synder. Om man hade råd att köpa ett så kallat ”smörbrev” fick man äta såväl smör som ost under fastetiden.


En annan lukrativ verksamhet var handeln med reliker. Det kunde vara benbitar från helgon, träflisor från korset på Golgata eller vatten från Jordanfloden. Biskop Brynolf Algotsson ägde en tagg från Kristi törnekrona, som han godhjärtat skänkte Skaradomen. Tänder från narvalar utgavs för att vara magiska enhörningshorn och betalades därefter. Flera kyrkor i Sverige bevarade enorma revben som bevisade att jättar funnits. Men kyrkorna på Västkusten hade inga sådana, eftersom fiskarbefolkningen direkt skulle se att det var valben.


När kung Magnus inbjöd till julfirande på Nyköpings hus 1317, lovade han att allt gammalt groll bröderna emellan skulle vara glömt. Med öppna armar välkomnade han och drottning Märta de lurade bröderna Erik och Valdemar. Det blev deras sista julfest. Som suverän härskare ansåg han sig inte behöva hålla ett löfte. 


Tolkningsföreträdet bekräftades av florentinaren Niccolò Machiavelli tvåhundra år senare. Då hade till och med Norden öppnats för renässansen på gott och ont. Det onda var furstarna, som uppträdde mer egenmäktigt och brutalt än någonsin. Unionskungen Kristian II missbrukade den gamla gisslanregeln 1518 i slaget vid Brännkyrka. När hans flotta hindrats att ankra av Sten Stures armé ville han gå i land och förhandla, men begärde först några svenska adelsmän som pantfångar. När de kommit ombord på de danska skeppen, väntade sig Sten Sture att kungen skulle stiga i land som var sagt... Men flottan gav sig iväg med gisslan som bara hade att finna sig i situationen. En av de sex fångarna var Gustav Eriksson Vasa.


Två år senare, den 7-9 november, hade Kristian II avgått med seger, intagit Stockholm och krönts. Många av kröningsgästerna var Stureanhängare, men de hade utlovats amnesti av den generöse kungen, bara de kom på festen. Amnestin bröts när motståndarna kommit innanför murarna; den hade bara varit en åtel för att locka dit dem. Rättegångarna och vad som sen följde var enligt Olaus Petri  ”en ömklig och jämmerlig syn”   , och kallas för Stockholms blodbad. Vasarna, som behärskade scenen under resten av 1500-talet var lika svekfulla som företrädaren.


År 1735 befann sig Carl von Linné i Hamburg. Han passade då på tillfället att ta en titt på det som utannonserats som ”världens enda uppstoppade drake”. I själva verket var det en skulptur klädd med allehanda skinn från pälsdjur och ormar. Linné såg direkt falsariet och visade sömmarna för dem som var närvarande. Draken tillhörde stadens borgmästare som hade tänkt att göra sig en förmögenhet på föremålet. Den svenske vetenskapsmannen tvingades snabbt resa från staden. 


En av Linnés elever hette Sven Hedin och var farfarsfar till en omtalad upptäcktsresande. När Sven Hedin var livmedikus på Drottningholm avslöjade han en andeskådare vid Gustav III:s hov. Den skrockfulle monarken var liksom brodern fascinerad av ockulta fenomen. Bedragaren hette Gustaf Björnram. Vid en seans hade Björnram och en medhjälpare monterat masker föreställande äldre kungar på tunna strängar. Under besvärjelser höjdes och sänktes maskerna omsvärmade av rök och blixtar från glödande mattlummer. Hedin, som suttit gömd och sett hur allt gått till, berättade det för Gustav III. Teaterkungen ville inte höra på utan fortsatte flera gånger att titta på siarens spektakel. Björnram förutspådde vid ett tillfälle kungens för tidiga död. Då blev han  inte   trodd, och fick ge sig av. 


Några år senare gifte han sig rikt, men bara tre dagar efter bröllopet försvann han med hela hemgiften. Anna Torsman, som den 16-åriga hustrun hette, såg honom aldrig mer. 


Det sysslolösa hovet på Drottningholm var alltid i behov av underhållning. Kanske ingen hade lust att försöka avslöja sånt som förevisades på narri. Kanske det skulle ha förstört nöjet. Vid ett tillfälle bestod muntrationen av dansande kalkoner på ett inhägnat plåtgolv. Att golvet var stekhett visste ju inte åskådarna.


Våren 1742 fick sockenborna i Hällestad i Västergötland reda på att gudstjänsten skulle börja en timme tidigare än vanligt. Det var en lustigkurre som spridit ryktet. De humorlösa kyrkobesökarna blev förbaskade och uppskattade inte att ha utsatts för Sveriges första aprilskämt.


Riktigt svekfull var Petter Gottberg på Gotska Sandön. Han flyttade på ledfyrar så att skeppen gick på grund. När ovädret lagt sig tog han hand om lasten. Till sist avslöjades han, när någon känt igen en vargpäls han försökt sälja i Stockholm. Efter att ha levat tjugoåtta dygn på vatten och bröd sattes han i stocken på kyrkbacken i flera timmar, vintertid. Gottberg dog 1831.


Helbrägdagöraren Fredrik August Boltzius (1836-1910) behandlade dem som ”hade tron” genom bön och smörjelse. Eftersom han inte kunde träffa alla som ville ha hjälp mot åkommor skickade han omkring tygstycken som han torkat av sitt svettiga och oljiga huvud med. En höstdag skulle han bevisa trons kraft genom att gå på vattnet över Klarälven. Det gick inte alls, så han beslöt att göra om försöket senare på året. Då lyckades han, för isen hade lagt sig. 


I Tornedalen fick Toivo Korpela sina sektmedlemmar att klappa i händerna, hoppa upp och ner och ropa "Babylons sköka till helvetet", och torka varandra i ändan. Våren 1935 satte de ingen potatis. Det var onödigt eftersom Domedagen skulle komma under sensommaren, och då skulle Gud föra dem till Palestina i en himmelsk ark.


Bedragare och bedragna befolkar historien. Det sant som det är sagt.



19. Lovisa Ulrika – preussiskan som ville bestämma


Hattarna hade kastat ut Sverige i ett dåraktigt krig. Nu var både Finland och Åland i ryssarnas händer. Tsarinnan Elisabet prackade på oss en tronföljare från Holstein-Gottorp på det att vi skulle få tillbaka Finland. Som tack för ett så förnämligt ämbete blev kronprinsen förstås ryssvänlig. Men när han tillträdde som kung 1751 hade han helt ändrat sig.


Orsaken var Lovisa Ulrika. Hon var syster till Fredrik den store av Preussen och hade utsetts av hattregeringen till Sveriges nästa drottning. Under vigselakten 1744 var bruden i Berlin och brudgummen i Stockholm, men en månad senare tog de nygifta i alla fall plats i den kungliga paulunen på Drottningholm i bröllopsgästernas åsyn. Bilägers musiquen – den ståtliga Drottningholmsmusiken var komponerad av Roman.


Lovisa Ulrika engagerade sig genast i politiken men märkte till sin förskräckelse att hon var en bricka blott i det politiska spelet. Hon födde Gustav och blev snart bitter fiende till hattledaren Carl Gustaf Tessin. Hon födde Karl och fick harmsen se på när Holstein-Gottorp, som sedan 1500-talet tillhört hennes gemål, gavs till Danmark. Vid denna tid ville hattarna smörja jutarna. Drottningen var fast besluten att hämnas. Bara senile Fredrik I försvann skulle hennes make bli kung och då... Gamle monarken dog och Adolf Fredrik blev kung, men makt det fick varken han eller Lovisa Ulrika. I stället tvångsförlovades deras femårige son med den danska prinsessan Sofia Magdalena; också hon fem år. Drottningen bildade ett nytt parti, hovpartiet.


Tessin, hattpartiets ledare och guvernör till Gustav hade 1754 fått nog av kungliga surkart och reste till sitt gods Åkerö. Fem år senare köpte han en äppelträdsplanta från Holland... Två år senare var kungaparet inblandade i ett misslyckat försök till statskupp. Det slutade i åtta publika bödelshugg utanför Riddarholmskyrkan och en förnedrande reträtt för kungaparet. Det pommerska kriget beseglade drottningens golvning. Sverige anföll lömskt Fredrik II medan hans maktlösa syster bara kunde se på. Maktlös var hon i det inrikespolitiska spelet, men lyckades få brodern att inte straffa Sverige. Hon fick därmed tillbaka en portion heder, trots att hennes insats inte var så märkvärdig. Fredrik II:s inflytande var vid den här tiden begränsad.


De vingklippta påfåglarna fick därefter ägna sig åt opolitik. Adolf Fredrik svarvade snusdosor och reste då och då till Loka brunn med sin huvudvärk. Ibland fanns han i sitt naturaliekabinett och gästades någon gång av Linné. Lovisa Ulrika höll sig av förståeliga skäl därifrån för i en av glasburkarna låg nämligen ett av hennes aborterade foster.


Hon var en kulturpersonlighet och bekant med Voltaire och höll litterära salonger på Drottningholm. Där fick hon rumstera efter behag. Byggnationer pågick ständigt; flyglar tillkom, teatern uppfördes, brann ner, uppfördes igen... Kineseriet kulminerade med Kina slott. Drottningen läste Rousseau och praktiserade fri uppfostran på Badin den västindiske pojken hon fått i present. Hans barnsligheter uppskattades av hovet som även roade sig med lustigheter en bra bit under bältet. I kronprins Gustavs uppfostran ingick för övrigt att titta på erotiska bilder.


En februaridag 1771 ändades Adolf Fredriks liv efter en måltid där fastlagsbullen nästan nått ärtsoppans rykte. 1772 gjorde Gustav III den statskupp som föräldrarna nesligt misslyckats med. Den nyblivna änkedrottningen var för avundsjuk för att glädjas åt sonens framgångar. Hon var vred när prinsen gifte sig och gav sedermera luft åt sin övertygelse, att barnet som fortplantades 1778 inte var kungason utan en simpel adelsmans avkomma. Gustav III körde ut henne från Drottningholm och bad henne dra åt Stralsund, men hon reste inte längre än till Svartsjö slott. Fyra förgrämelsens år återstod innan hon till slut pudrades för sista gången i sin paradsäng för att vit som en kinesisk nickedocka träda in i evigheten. 



20. Att tala illa om kungen


Nordisk Familjebok, uggleupplagan, säger att den som    ”...talar eller skriver smädligt om honom (kungen) eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning”    begår majestätsbrott. Även om termen började användas först på 1700-talet, var straffet för okvädande av kunglig person – ända fram till upplysningstiden – nästan alltid döden. 


Således hängdes en borgare i Kalmar 1547 för att han kallat kungen för ”Gustav Korumpa”. Ingen missade allusionen, eftersom Gustav Vasa själv sett till att hjältesagorna om hans ”äventyr” lästes och berättades i stugorna. Enligt en sådan skröna skulle han ha flytt från den danska fångenskapen utklädd till oxfösare. Berättelsen    kan vara sann, för de nordiska länderna exporterade mycket animalia till övriga Europa, kött som i karavaner gick på egna ben till väntande slaktare i söder.


Innan Karl Gustav blivit kung med regeringsnummer tio, hade han en page som hette Arnold Messenius. Den unge junkern hade lätt för att uttrycka sig i skrift. Hans påbrå imponerade; både hans far och farfar hade gjort sig kända som drivna litteratörer. Dessvärre hade båda missbrukat sin begåvning med långa fästningsstraff som följd. Arnold Messenius var inte sämre: vid ett tillfälle skrev han att drottning Kristina var  ”slösaktig, nöjeslysten och oduglig”   . Det var oförståndigt, och följden blev en dödsdom. Såsom varande adelsman dödades han på det finare sättet: huvudet föll för bödelssvärdet. Året var 1651.


En senvinterdag 1782 satt Carl Anders von Plommenfeldt, bra på örat på krogen Klas på hörnet, vid Roslagstullen i Stockholm. Han hade tidigare varit riktigt i smöret i Gustav III:s hov, men gjort bort sig å det gruvligaste. Det hade gått dithän att han börjat hata kungen. När han nu råkade få se att det stod:    ”Gustaf III, den främste medborgaren”ingraverat i en glasruta, knöt han näven och ristade med sin diamantring tillägget:    ”Han har varit det, men är nu den främste skälmen”   . Följande dag då han nyktrat till fick han höra vad han ställt till med, och att smädelsen uppmärksammats av en major. Den arme mannen ”försvann” sen ur den svenska historien. Han lär ha tillbringat resten av sitt liv i Norge och i det nya landet USA. Han sköld hänger fortfarande kvar på Riddarhuset – överkryssad.


Starkvaror var också med i bilden när doktor Bergelin och magister Ihre skålade för Gustav V. Det var den 28 januari 1817 och alltså nittio år innan den ”riktige” Gustav V skulle bli kung. Föremålet för deras hyllning var överste Gustavssons äldste son. Gustav IV Adolf hade avsatts 1809 och befann sig i landsflykt. Gubben Karl XIII brydde sig inte så mycket om det, men prins Karl Johan var ingen större humorist. De skålande herrarna dömdes till döden, men det var ett straff som vid den här tiden i själva verket betydde inlåsning på fästning – i detta fall Vaxholm.


Samma dödsdom föll över publicisten och teatermannen Anders Lindeberg. Bakgrunden var att han velat öppna en privatteater i Stockholm, men myndigheterna hade gång på gång gett honom avslag. I artikel på artikel protesterade och argumenterade han för sin sak, och menade att grundlagen från 1809 stödde honom. När han sen skrev att alltihop var kungens fel passerade han gränsen, och när han anklagade samma kung för att sätta sig över landets lagar åkte han dit. 


Det blev en knivig affär, för avsikten var inte att hugga huvudet av honom, utan en utarbetad nådeansöken sattes i hans händer. Det var bara att skriva under, så skulle monarken av nåd förvandla straffet till en tid på fästning. Lindeberg vägrade. För att bli av med honom lurade man till sist ut honom från Vaxholms fästning och smällde igen porten.


En annan tidningsman, Janne Damm, skrev i Nya Handels- och Sjöfartstidning att Oscar I tänkte abdikera. Det var bara prat, och det dömdes han för. Efter att ha skrivit liknande tokerier hamnade han till sist i Malmös nybyggda cellfängelse. Byggande av cellfängelser var för övrigt en av kungens hjärtesaker.


På Oscar II:s tid dömdes bland annat agitatorn Janhekt till två månaders fängelse för utfall mot regenten, men längre fram i tiden har kungamakten fått lära sig att utstå en hel del. Kungar är inte mer än människor – de bara låtsas vara det.


21. Tre Messenius


Året är 1593 och Johan III är död. När hertig Karl får reda på sin brors ändalykt sammankallar han ett kyrkomöte i Uppsala för att sopa bort broderns papistiska hybrid till gudstjänstordning. Hertigen har planer på att en gång för alla göra slut på katolicismen i Sverige. Klostret i Vadstena fortsätter, sextiosex år efter reformationsriksdagen i Västerås, att skicka ut adepter som minst sagt är kritiska till protestantismen.


En av dessa studenter är mjölnarsonen Johannes Messenius. Han skickas som sextonåring till jesuitskolan i Braunsberg som är huvudfäste för den katolska motreformationen i Sverige. Den mycket begåvade unge mannen börjar skriva poesi och gör en snabb karriär och 1606 öppnar han en privatskola i Danzig. Året därpå gifter han sig med en fröken Lucia, som är dotter till Sigismunds f.d. lärare Arnold Grothusen, en av de landsflyktiga svenska adelsmän som Messenius umgås med.


1608 skriver han sitt första historiska verk Genealogia Sigismundi. I enlighet med den götiska ideologin konstaterar Messenius förstås att Sigismunds förfäder både varit antika hjältar och legendariska sagokungar. Sigismund tillåter sig att ifrågasätta källforskningen och när den förväntade tjänsten hos kungen uteblir flyttar författaren till Sverige. Det historiska verket omarbetas flyhänt och blir i stället en släktkrönika som tillägnas Karl IX. Den svenske kungen är inte lika nogräknad och ger Messenius en tjänst som politisk agitator.


Redan 1609 utnämns han till professor i juridik vid Uppsala universitet. Det blir några stormiga år av häftig osämja med en annan intellektuell gigant, Johannes Rudbeckius, som vid den tiden är professor i matematik på samma institut. Messenius drar sig inte för att ge professorskollegan ohederliga tjyvnyp och Rudbeckius beskyller inkräktaren för att vara både jesuit och avfälling. "Åsna, galning bottenjute" är samtalstonen professorerna emellan. Axel Oxenstierna gör slut på bråket genom att avlägsna båda två från Uppsala. Rudbeckius blir Gustav II Adolfs hovpredikant och Messenius blir föreståndare för rikets arkiv.


Vid sidan av ett omfattande författarskap tar Messenius upp kampen för att komma över de lantegendomar hans svärfar lämnade när han flydde till Sigismunds Polen. De nya ägarna gör naturligtvis allt för att Messenius inte ska lyckas. Och 1616 har de honom på kroken. En man som kallas Jöns Papista grips i Stockholm efter att ha företagit en förbjuden resa till Polen. Kungen får således ”veta” att resenären förmedlat kontakter mellan Messenius och katolska präster. Jöns torteras tills han erkänner. Han har därmed gjort sitt och försvinner ur historien i två delar.


Tillsammans med sin hustru Lucia skickas Messenius Kajaneborgs fästning i Norra Finland. Där skriver han Sveriges historia alltifrån Syndafallet fram till Gustav II Adolf. Manuskriptet smugglas av hans hustru till Polen. Själv friges han efter nitton år, men får inte lämna staden Uleåborg. Han dör samma år.


Hans son Arnold Johan dräper en student 1622, flyr för sitt liv till Polen, men kommer tillbaka till Sverige 1624 som spion. Han avslöjas och får sitta på Kexhoms fästning fram till 1640. Bearbetar där sin fars historieverk och adlas. Han tål inte drottning Kristina eftersom hon ordnat så att hans syster Anna Messenius gynnats ekonomiskt mer än han.


Sonsonen Arnold Messenius föds 1629 på fästningen i Kexholm. Medan hans far arbetar på Scondia illustrata som farfaderns svenska historia heter, får han anställning som page hos blivande kung Karl Gustav. När han använder sin ärvda författarbegåvning till att smäda drottning Kristina, som är "slösaktig, nöjeslysten och oduglig", överlämnas han till regenten av den lojale pretendenten. I sådana ärenden är Kristina humorlös, så två dagar före julaftonen 1651, blir såväl far som son halshuggna. Ett förfärligt slut alltså för släkten Messenius, vars sköld på Riddarhuset i samma andetag tas ner och förstörs. 



22. Bakom lås och bom


De som förr av någon anledning lagligen skulle straffas kunde i värsta fall räkna med att bli avlivade. De som inte förtjänade så hårt straff blev misshandlade, utfrysta eller inlåsta. Misshandeln bestod antingen av prygel vid kåken eller lemlästning.


Utfrysning innebar att brottslingen blev fredlös. ”Dra åt skogen” säger man fortfarande, utan att tänka på den iskalla innebörden. Senare i historien betydde det landsförvisning. På 1600-talet skickades bovar till Amerika, vilket ansågs vara lika hårt som dödsstraff. Utfrysningen kunde också vara av det religiösa slaget. Uteslutning ur kyrkan innebar i regel en katastrof i det sociala umgänget. Och hur skulle det sen gå i dödsriket...


Inlåsning var från början en förvaring tills domen fallit eller tills bödeln hade gjort de nödvändiga förberedelserna. Det var bödelns ansvar att se till att fången inte kom ut. Om rymningen lyckades bestraffades bödeln i stället.


Småningom utvecklades inlåsningen till ett straff i sig. Det fick en del konsekvenser, eftersom fången skulle hållas vid liv. Fanns ingen mat eller värme på vintern dog fången, så uppvärmning och mathållning var nödvändig. Dessutom måste träcket skyfflas ut då och då.


Kyrkan, som var pigg på att straffa och förnedra, använde sig av skamstraff av olika slag. Stocken innebar att syndaren fick sitta med fötterna låsta i en träkloss framför kyrkan, när besökarna kom. När redskapet låstes upp, och den straffade fått ”fri fot” var skammen livslång.


Fästningarna var för de objudna svåra att komma in i, och omöjliga för fångar att utrymma. För ytan där de placerades låg i regel under jorden, och stegen de klättrat ner på, togs bort. Tidsbestämning av straffet var sällan aktuellt, men ibland var fursten storsint och benådade de inspärrade.


Härskarna bekämpade varann och den som förlorade kampen sattes in bakom tjocka murar. Ädlingars fångtillvaro var human i jämförelse, och de kunde i regel komma ut med hälsan i behåll. Det gjorde förstås varken Erik och Valdemar Magnusson eller Örbyhusfången Erik XIV.


Proban, kallades ett litet fängelse där olydiga elever låstes in under några timmar eller dygn. Också lärare och präster, som missbehagat den ecklesiastiska ledningen kunde få begrunda sina överträdelser i den otrivsamma lokalen.


Barnhus och tukthus var kollektiva inrättningar. I barnhusen fick föräldralösa och vanartiga barn lära sig veta hut och betraktades som fullt arbetsföra från åtta års ålder. Tukthusen rymde löst folk av båda könen som ansågs behöva lära sig att göra nytta. När textilindustrin kom igång på 1700-talet köptes slavproducerad bomull från Amerika i sådan mängd att det hela tiden var underskott på spinnerskor. Spinnhus inrättades. De manliga fängelserna kallades rasphus, och där tillverkades färgpigment av trä från Brasilien. Den som trilskades fick fastkedjad tillbringa några dagar och nätter i en fångkista.


Upplysningen under 1700-talet påverkade också kriminalpolitiken. Det innebar att dödsstraff blev litet mindre vanligt, vilket i sin tur medförde att fler fängelser behövdes, där de intagna utnyttjades ohämmat inom tillverkningsindustrin. Under 1800-talet ökade antalet livstidsfångar i samma takt som dödsstraffen minskade. När Karl XV tillträdde satte han emellertid genast bödlarna i arbete, så mängden minskade en tid. Bakgrunden var att Oscar I hade haft så svårt för att skriva under dödsdomar.


Enmansceller med bibeln som enda litteratur infördes i mitten av 1800-talet. I stället för att lära sig sattyg av kamraterna blev bibeln närmaste vännen, så det fanns fångar som var kristligt spränglärda när det var dags att möta skaparen. Andra såg ibland möjligheten att rymma och tog sig därifrån. Den som blev tillfångatagen låg dåligt till. Om han hade tur fick han prygel och några veckor på mycket mager kost.


De långa arbetsdagarna på anstalterna renderade en liten slant som kunde omsättas i sprit. Brännvinet såldes av fängelsepersonalen, som sålunda ökade på sin inkomst. Hanteringen förbjöds, men spriten kunde ändå delas ut som belöning för visad flit.


Fångarna befann sig längst ner på samhällsskalan. Nästan allra högst befann sig drottning Victoria. Hon kallade slottet för ”statsfängelset”. Fast det var i en annan division.



23. Sverker den gamle, kloster, mord och ombytliga damer


Ragnvald Knaphövde, som svearna hade valt till kung, ville utvidga sitt mandat och reste till Västergötland för att presentera sig. Han kom utan gisslan. Det tog västgötarna som en förolämpning och slog ihjäl honom vid Karlepitt. Och förresten hade de redan valt en kung, visserligen dansk, men med svenskt påbrå: Magnus Nielsen. Han stupade emellertid fyra år senare i det blodiga prästaslaget vid Fotevik.


Den lediga kungatronen hade under tiden erövrats av en storman vid namn Sverker, som hade gift in sig i de bästa kretsar. Han inträdde i Västergötland enligt regelboken och kunde räkna in även Götaland i sitt rike.


Sverker var noga med tidegärderna och höll styvt på Vite Krist. Han lät munkar från Clairvaux bygga kloster i Alvastra, Nydala, och på Lurö. År 1152 tog han emot en påvlig legat. Det var ingen mindre än Nicolaus Albanensis, som direkt efter besöket i Norden skulle kalla sig Hadrianus IV och tituleras påve.


Det celebra sällskapet från Rom ordnade ett kyrkomöte i Linköping för att inlemma de råa nordborna i Guds församling. Här vankades kristna visdomsord: Trodde man inte på vad prästen sa, behövde man ju inte döda honom för det. Varför inte vända andra sidan till? Folk borde sluta med att gå beväpnade till vardags, åtminstone i fredstider. Var det orostider skulle svärden hängas av i förstugan, som av den anledningen kom att kallas vapenhuset. Så bestämdes.


En årlig avgift skulle betalas till Rom – peterspenningen. Det gav Sverige rätt till en egen ärkebiskopsstol. Men eftersom de svenska kyrkodignitärerna inte kom överens om huruvida Uppsala eller Linköping var den lämpligaste platsen, blev det ingen annan råd än att skjuta upp ärendet. Svenska kyrkan fick ett tag till fortsätta att lyda under Lund.


Sverkers första hustru hette Ulfhild, som nu gifte sig för tredje gången. Hennes förste make, Inge den yngre hade blivit giftmördad. Make nummer två, Niels Svendsen, som var kung i Danmark hade också mördats.


Ulfhild hade tvivelaktig vandel och var i högsta grad inblandad i både klosterföretagen och i sina forna makars bråda död. Hon dog långt före kung Sverker, som snart gifte om sig med en polsk prinsessa som hette Rikissa. Rikissa var dotter till Boleslav den snedmynte av Polen och hade också varit gift två gånger tidigare.


Sverker mördades av sin hästsven på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka 1156. Mordet var anstiftat av den danske prinsen Magnus Henriksson, som fyra år senare även röjde Erik Jedvardsson ur vägen. Denne blev ju helig sen, åtminstone för svenskarna – påven tyckte däremot att han var en fyllbult. Sverkers son Karl lyckades emellertid få Magnus Henriksson ihjälslagen, och därefter utropade han sig själv till kung. Sen blev han själv mördad på Visingsö av Erik Jedvardssons son Knut.


Sverker den gamle, ligger begravd i Alvastra klosterkyrka. 



24. Barndopet


Enligt den kristna seden föddes alla barn som hedningar och var öppna rov för Fanen. En osäker tillvaro alltså. De kunde till exempel bli utbytta mot trollungar.  ”Det får inte släckas i spisen förrän barnet är döpt”, sa man. Trollen vågade sig inte fram till huset om det brann i spisen. Hade elden ändå av någon anledning slocknat under den farofyllda tiden fram till dopet, och det stackars barnet skulle visa sig ha någon mental eller fysisk defekt, kunde man få för sig att det var en trollunge. Det är lätt att förstå vilken status detta barn fick i familjen. 


Ett klent spädbarn, som riskerade att dö vilken minut som helst fick man nöddöpa, och då behövdes varken kyrka, präst eller dopfunt. Men kristen skulle förstås förrättaren vara. 


Odöpta barn som dödats av sin mor spökade i form av mylingar, som bad om att få begravas i vigd jord. Många kunde intyga hur de tydligt hört när gråtande småttingar, uttalat namnet på mörderskan. Ett sådant ”avslöjande” kunde leda till att en kvinna ställdes inför rätta och avlivades – skådespel för hjärtlösa nöjeslystna.


Den mer eller mindre nyfödda fördes till kyrkan av faddrarna. De var betydelsefulla personer, eftersom de skulle ta hand om barnet utifall föräldrarna dog under uppfostringstiden. Föderskan fick inte ens komma in i kyrkan. Hon stöttes ut när barnet föddes. Hon ansågs på skumma grunder vara oren. Först efter sex veckor fick hon beträda det heliga golvet. Som så mycket annat obegripligt påbjuds förfarandet i bibeln. Där antyds också grovt att modern blir extra oren om hon föder ett flickebarn (3 Mos 12 kap).


Första delen av dopet skedde i vapenhuset, där prästen blåste barnet i ansiktet, för att fördriva bort de onda andarna – exorcismen tog den svenska kyrkan bort först år 1811. Sen bars det fram till dopfunten, en rejäl pjäs med mycket vatten, som av hygieniska skäl byttes en gång om året. Den lilla kraken doppades ner helt och hållet under vattnet, iskallt på vintern. I samband med reformationen lades ett kopparfat över det stora hålet, och begjutningen inskränktes till att lite vatten hälldes över ungens hjässa.


I och med att församlingen fick en ny medlem började prästerna på 1500-talet tala om vad den lilla skulle heta. Den upplysningen har med tiden formaliserats och blivit liktydigt med själva dopet. ”Döpa” betyder numer helt enkelt ”namnge”. Sakramentet har bleknat. 


De vanligaste dopnamnen kom från helgonfloran, men de gamla nordiska lät sig inte undanträngas så lätt: Tora, Sten, Ingvar osv. Allteftersom befriades namngivandet från konventionerna och finurligheterna gavs plats. Familjen Davidssons dotter kunde till exempel döpas till Hosianna, och den indelte soldaten Tolv gav sin dotter namnet Elva. En tid, inte alltför avlägsen, skulle avkomman ha tyska namn. En annan tid, ännu mindre avlägsen begåvades barnen med engelska (amerikanska) namn. Ceremonin i kyrkan utnyttjas nuförtiden allmänt för att ge namngivandet en tjusig inramning. Föräldrarna behöver inte tro på Gud heller. Det räcker om de låtsas.



25. Nils Ragvaldsson och Almarestäket


För att förhindra fientliga fartyg att gå in i en hamn, eller passera ett sund, placerades uppstickande pålar i vattnet. Pålspärrar kallades det – ännu tidigare sa man ”stäk”. Försvarsanläggningar i anslutning till spärrarna fick ibland namn efter fenomenet. Stegeborg till exempel, eller Almarestäket i Mälaren...


Ärkebiskopen Nils Ragvaldsson byggde på 1440-talet där en riktig borg. Den enklare träfästning som tidigare stått på platsen hade på Erik av Pommerns order bränts ner, när den stod i begrepp att intas av Engelbrekts styrkor.


Nils Ragvaldsson hade 1422, när han var kanik i Linköping, sänts till påven för att protestera mot den där bullan som ville förbjuda Vadstenamunkarna att bo i samma kloster som nunnorna. Det gick si och så med ärendet; först när drottning Filippa engagerade sig för klostrets sak drogs hotet tillbaka. Kanikens belöning blev i alla fall biskopsstolen i Växjö.


Nils Ragvaldsson var kanske den förste ”göticisten”. Han kom på att Erik av Pommerns undersåtar, svenskarna, var ättlingar till de gamla goterna som stammade från Noaks sonson Magog. Han framlade sina argument så övertygande på Baselkonsiliet 1434 att han bemöttes med största respekt av de katolska dignitärerna och fick en rad diplomatiska uppdrag nere i Europa.


När han tillfälligtvis var i Sverige för att få fart på avlatshandeln pågick Engelbrektsfejden för fullt. Kung Erik var avsatt, och en större oreda rådde. Nils Ragvaldsson utsågs till medlare. Det blev en förlikning mellan parterna och Erik blev kung på nytt. Växjöbiskopen var härvidlag en auktoritet man lyssnade på, och 1438 kunde han kröna sin hjässa med Uppsalas finaste mitra. Ämbetet gav honom de pengar som behövdes för att resa tegelborgen Almarestäket, som för en lång tid framåt skulle bli ärkebiskoparnas ”fasta hus”. 



26. Björnen, den mytiske


Björn är från början ett noaord och betyder ”brun”. Det ursprungliga namnet har gått förlorat. Den hade tolv mans styrka och en mans vett, och var mer fruktad än de andra ”fyra stora”. ”Storfar” kallades han också, och var lättstörd i sin vintersömn, speciellt på kyndelsmässodagen, eftersom det var då han vände sig i sitt ide. Det var därför extra olämpligt att tröska den dagen, för det var en bullrig verksamhet. Ingen kontrollerade om det stämde, eftersom det ändå var förbjudet att arbeta på helger, och inte hade man väl lust heller om man slapp. 


På Tiburtiusdagen den 14 april vaknade björnen och lämnade sitt ide. Hade den otur var den ”ringad” och fick ett varmt mottagande av jägare och hundar. Det var det bekvämaste sättet att jaga björn. Björnringar kunde säljas och betalades bra, särskild om de låg nära bebyggelsen. Att fälla en björn var mycket manligt, att dricka en slurk blod från en nyss dödad björn var  mycket   manligt. 


Kung Fredrik I var manlig. Vid ett tillfälle när han jagade i Tierp, hade en björn fällts i närheten. Eftersom den inte var riktigt död bands den på en släde och släpades fram till kungen, som djärvt sköt besten och applåderades av jaktlaget. Fredrik var en riktig jägare, men hans vanligaste byten var flickor. 


En annan berömd björnjägare med fascination för kjoltyg var Llewellyn Lloyd. Han var med och tog livet av ett hundratal björnar, och gjorde i Västsverige fyra kvinnor med barn.


Karl XII omfattade inte båda dessa intressen, men mötte enligt Grimberg det anfallande villebrådet med en högaffel. Den skräckslagna björnen var vid tillfället injagad i ett kraftigt jaktnät, och omringad av många jägare. Den ojämna kampen var ett utdraget djurplågeri.


Björnen var fruktad och mytisk. Han var en individ. Det kunde vara en hamnbjörn – en ond ande som tagit den brunes gestalt. En sådan best kunde bara fällas med silverkula. Det var heller inte för inte som en verksam trollknuta skulle innehålla bland annat en björnklo. 


Även om björnens huvudsakliga födan består av insekter, bär och halv-ruttna kadaver händer det att den ”slår på stort” ibland, som till exempel älgar. Så det var inte konstigt att Jon Erssons mamma gav upp ett skri, när hon såg sin lilla pojke klappa på björnen med händer små. Och uppe bland fäbodarna sägs stintorna ha skrämt bort björnen på samma sätt som Martin Luther motat bort djävulen: de visade ändan.


Skottpengarna för en björn var år 1869 femtio kronor, sen hade päls, klor och tänder också ett stort värde. Inte undra på att den förföljdes och nästan var utrotad i Sverige vid förra sekelskiftet.



27. Bo Jonsson Grip – nästan obegripligt rik


Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag vill ha en front mot Hansan och gifter ihop sina avkommor Håkan och Margareta. Unionstanken tar form och Birgitta, den heliga, blir rasande.


Stormännen är missnöjda med Magnus Eriksson, för att han lierat sig med Valdemar Atterdag, den makthungrige dansken som tagit både Skånelandskapen och Gotland.


Hösten 1363 åker Bo Jonsson Grip och heliga Birgittas son Karl Ulfsson, till Tyskland och erbjuder grundlagsvidrigt Sveriges krona till Albrekt av Mecklenburg. Han är förvisso systerson till kungen, men inrikes född, som den nya landslagen påbjuder är han inte. År 1365 besegras den svenske kungen utanför Enköping och får skaka galler i sex år.


Med Albert kommer Hansan med kraft till Sverige, och hela rådet befolkas av tyskar. 1371 avtvingas han en kungaförsäkran i gammal svensk edsörestradition av stormännen, vilka sätter sig själva i rådet.


Den mäktigaste bland de tunga namnen är Bo Jonsson Grip. Han har fingrarna i alla syltburkar; medlem av riksrådet, lagman i Östergötland, häradshövding i Dalarna, befattningshavare på Stockholms slott, landets drots, marsk, lagman i Finland, häradshövding i Tjust mm mm. Alla poster innehar han inte samtidigt, men varenda en ger goda inkomster.


Han äger över 1500 gårdar och flera slott än han kan räkna på sina fingrar, alltifrån Gävletrakten till danska gränsen i söder. På hans gods och gårdar släpar tusentals frälsebönder ihop rikedomarna. Staten faller i hans beroende och lånar stora summor pengar av den gripska banken. Stora pantområden får han beskatta, och på så vis kommer även kronobönderna att ge honom fet ränta på kapitalet. Till sist besitter han hela Finland, och innehar därmed 2/3 av det svenska riket.


Han är besatt av pengar och makt, och när hans rika hustru dör i barnsäng förstår han att hennes släktförmögenhet håller på att pusta ut med den saliga andan. Snabbt som ögat ger han order om att magen ska öppnas och barnet tas fram. Barnet lever en stund och blir arvinge till en stor förmögenhet. Bo Jonsson Grip har rejält ökat på sin förmögenhet.


Girigheten har inga gränser. Således låter han odalbonden Johan Bruddason slippa galgen för en smärre stöld, på det att han överlämnar sin egendom till domaren, som förstås heter Bo Jonsson Grip.


Till hans försvar skulle kunna anföras hans religiositet. Han håller styvt på att Heliga Birgitta bör kanoniseras, donerar förmögenheter till kyrkor, och tycker om att vistas i storslagna tempel. Det är av någon anledning i själva Riddarholmskyrkan han mördar ädlingen Karl Nilsson Färla. Varför vet ingen levande människa.


Bo Jonsson Grips kvarlevor finns i Vadstena klosterkyrka. Var själen finns är en helt annan sak. 



28. Vad lumpen åstadkom


Renässansfurstarna och den förmögna frälseklass den omgav sig med, månade om sina barns läs- och skrivkunnighet. Det fick bland annat till konsekvens att efterfrågan på skrivpapper ökade.


Papper tillverkades vid den tiden av växtfibrer av olika slag. Det hade européerna lärt sig av araberna, som i sin tur ska ha fått den kunskapen av kineserna. Araberna kom sen på att det gick att riva sönder utslitna kläder till en textil sörja, bleka den, platta ut den, pressa och torka. 


Ett nytt yrke hade sett dagens ljus: lumpsamlaren. Det hade, liksom många andra nödvändiga yrken, låg status eftersom det handlade om att ta till vara sådant som folk skulle slänga. Trasorna såldes till större uppköpare som försåg papperskvarnarna med material. Ylle och lin betalades olika.


Fram mot 1800-talet blev det stor brist på lump. Orsaken var bland annat att tidningsutgivningen hade kommit igång och att allt fler kunde läsa och skriva. Då började man att tillverka papper på det kinesiska viset. Det vill säga, av söndertuggade och hopfiltade växtfibrer. 


Så kom det sig att efterfrågan på lump avtog. Vad skulle man nu göra med alla nerslitna paltor? Någon som varit värd ett nobelpris, hade hundra år tidigare kommit på idén att klippa tyg i remsor, sy ihop dem och mata in dem i vävstolen. Trasmattorna sattes antingen upp på väggen, eller lades över sängen. Dittills hade ingen tänkt tanken att lägga dem på golvet, för på golvbrädorna hade man halm och granris, som alla spottloskor och annat äckligt skulle fastna på. Halmen och riset byttes en gång i veckan, och till större högtider skurades golven med våt sand. 


Nu blev trasmattorna vanliga och började läggas på finrumsgolven hos storbönderna. Sen tog andra efter. Det blev snyggt och golvdraget minskade. Med ens var det slutspottat på golven, men att låta karlarna gå ut och spotta var inte att tänka på. Lösningen var spottlådor, som blev en storsäljare för Skultuna mässingsfabrik. De blankskurade föremålen med granris i påminde Carl Jonas Love Almqvist om ”den hälsosamma skogens ångor”.


Männen slutade att förorena golven i bostadshusen, men på offentliga platser var de inte så noga. I slutet av 1800-talet, när lungsoten härjade som värst, och skyltar med uppmaningen att ”ej spotta på golfvet” spikades upp, sattes lådorna fram även på buss- och järnvägsstationerna. Att någon annan sen skulle göra rent kärlen, var inget man brydde sig om.



29. Märkvärdigheter runt släkten Rosladin


Enligt legenden fann faraos dotter barnet Moses i vassen vid Nilens strandkant. Legender har i regel inga årtal, men om Nilen byts mot en rågåker i Estland, så hände det nästan på riktigt år 1600, under Karl IX:s livländska fälttåg.


Bakgrunden var att Sigismund, som på svensk mark hade förlorat striden mot hertig Karl, i stället försökte införliva Estland med det polska riket. Det var för hertigen en så stor provokation, att han omedelbart startade ett stort krigsföretag – det livländska fälttåget – med syfte att säkerställa Estland, som sedan Erik XIV:s tid betraktats som svenskt. Finska viken var svenskt vatten, och skulle så förbli. De svenska trupperna motade snabbt bort polackerna. Kriget fortsatte sen, men till hertig Karls nackdel. Han var själv nära att dödas av fienden och hans egen son, Karl Karlsson Gyllenhielm, togs till fånga och de skiljdes åt för all framtid. 


Pojken, som hertig Karl, eller någon av hans närmaste, hittat i rågåkern fick heta Fritz. Han togs till Sverige och adopterades av Peter Rosladin och Anna Nasackin. Båda makarna tillhörde ryska bojarätter, som under Ivan IV:s tid övergått i svensk tjänst. De var således adliga. 


Fritz Petrovitj (som försvenskades till Petersson) Rosladin gavs en militär uppfostran. Karriären blev rekordsnabb. Redan som 25-åring utsågs han till överste och chef för Norrlands storregemente. Den unge översten gifte sig med Christina Posse och fick ett år senare dottern Brita. 


1628 for han med ett hälsingeregemente till Stralsund som ansattes hårt av Wallensteins trupper. Striderna blev hårda, många dog, och Fritz Petrovitj Rosladin, som inte var äldre än seklet, var ett av offren.


Dottern Brita Rosladin blev gift med amiralen och riksskattmästaren Sten Nilsson Bielke. Att äktenskapet blev av har sin speciella historia. Det var så att Sten Bielke hade varit förlovad med en ung dam vid namn Kerstin Barbro Banér (för övrigt dotter till fältherren och suputen Johan Banér). Av någon anledning bröts förlovningen mot Sten Bielkes vilja. Det blev bråk som brukligt i dylika sammanhang, och en rättegång följde. Vad han förstås inte visste var att om äktenskapet hade blivit av skulle han blivit änkeman inom några år, för Kerstin Barbro Banér dog ung. 


Efter några sturiga år tog han i alla fall Brita Rosladin i stället. Hon födde ett tiotal barn, och för dem som nådde vuxen ålder gick det bra. En blev landshövdingska, en annan landshövding, en tredje friherrinna, en fjärde löjtnant...


Ändå var Brita Rosladin bara 49 år när hon vaknade på natten och hörde att någon främmande person fanns inne i huset. Hon blev så rädd att hon fick ett slaganfall och dog. 


Hennes världsliga rester lades i en dyr kopparkista i Riddarholmskyrkan. Hennes man avled nio år senare och lades vid hennes sida i en lika dyr kopparkista. 



30. Den kärlekskranke Fredrik I


Karl XII hade två systrar. De hette Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora. Hedvig Sofia dog redan 1708 och lämnade efter sig sonen Karl Fredrik. Han var hertig av Holstein-Gottorp och ansågs vara Sveriges blivande tronarvinge, eftersom Karl XII inte verkade vilja lämna efter sig någon avkomma.


När Fredrik av Hessen gifte sig med Ulrika Eleonora förändrades detta. Giftermålet var för honom en möjlighet att bli kung i Sverige. Ulrika Eleonora som såg ut ungefär som sin bror var ingen skönhet precis, men hon hade ändå haft många friare. Man förstod nere i Europa att Karl XII inte skulle bli så gammal, med det liv han förde – och Sverige var ju en stormakt.


Fredrik av Hessen hade liknande krigisk bakgrund liksom den svenske kungen. Han hade deltagit i spanska tronföljdskriget och skulle snart som generalissimus stå vid Karl XII:s sida i Norge. Ulrika Eleonora var kär i honom. Han var glad charmig och äppelkindad, och så hade han en vit allongeperuk på huvudet, så vad gjorde det att han varit gift med sitt syskonbarn, genomborrats av en kula, fått tre kraftiga sabelhugg i nacken och pungen skadeskjuten.


De flesta tyckte att sonen till bortgångna Hedvig Sofia borde bli kung. Karl Fredrik var holsteinare på fädernet och när Karl XII och Fredrik av Hessen gick in i Norge höll baron von Görtz som bäst på att skaffa den unge mannen en fru – tsar Peters dotter Anna Petrovna. Görtz kom själv från Holstein.


Förhandlingarna var så gott som klara, bara Karl XII:s signatur fattades. Men när kungen i samma veva sköts agerade överbefälhavaren Fredrik snabbt och avblåste belägringen. Krigskassan fick de högre officerarna dela på, vilket omedelbart ställde dem på Fredriks sida. Vidare lät han arrestera Görtz, som med hårda nypor skaffat fram pengar till kriget och blivit objekt för krigströtta svenskarnas hat. I en rättegång som inte var värd namnet dömdes Görtz till döden och avrättades. "Justitiemord" röt Robinson Crusoes författare från England och Karl Fredrik åkte för säkerhets skull utomlands.


Fältet var nu öppet för krigsstategen Fredrik av Hessen. Ulrika Eleonora kröntes till drottning på det att hon underordnade sig ständernas och rådets politik. Hon ville ha sin kära Fredrik till medregent, men det fick hon inte. Han tilläts i alla fall titulera sig "kunglig höghet", så det dukade bordet kom ett bra steg närmare.


Ett år senare, när hon ville lämna över regentskapet till honom, hade ständerna inga invändningar. Kungahuset hade ändå ingenting att säga till om. "I Gud mitt hopp" hade varit hennes valspråk, så det fick bli hans också. Kungen tog genast till brösttoner och ville ha makt, men rådet och ständerna plattade till honom ordentligt, och han tvingades till en pinsam canossavandring.


Fredrik I hade ingen större lust till sin hustru, men han gillade att jaga. Falkenerare anställdes, vildsvin inplanterades på Öland, björnar och älgar sköts i mängder, hetsjakter anordnades där hundratals bönder tvingades ut för att skrämma och klappa de vettskrämda djuren mot näten, tills de varken kom framåt eller bakåt. Då stod kungen där, mottagande laddade bössor ömsom från höger, ömsom från vänster och sköt och sköt.


Jakten avslutades med gille, där man frossade i stekt svan, älgrullader och lammkött… Den sistnämnda kosten uppskattade monarken speciellt.


Så förflöt tio år tills den medelålders jägaren fick syn på sextonåriga Hedvig Taube, som bodde med sina föräldrar på Skeppsholmen. Hennes far, amiral Diedrik Taube hade kommit på obestånd och gjorde allt för att uppmuntra relationen. Han såg till att den rangliga Skeppsholmsbron reparerades, så att den krönta portechaisen utan risk kunde bäras över till ön. Flickan var olycklig, men övertalades att sälja både sin kropp och själ till kungahuset.


Drottning Ulrika Eleonora hade blivit dragen vid näsan. Henne lät kungen placera på Ulriksdals slott, så att han i lugn och ro kunde ägna sig åt sin mätress. Harmsen och bitter fick drottningen finna sig i att vara utan såväl makt som ära. Hon läste böcker, umgicks med väninnor och ägnade sig åt någon sorts välgörenhet, som rika sysslolösa kvinnor ännu plägar. Kanske var det den vägen hon till sist drabbades av de smittsamma kopporna. I hög feberyra bad hon för sitt land och för sitt folk och såg som en sista ynnest att få ta med sig landets olyckor ner i graven. Hon var bara 54 år gammal och året var 1741.


Hedvig Taube flyttade in ett stort hus med tjänare och personliga lakejer. Hon blev en mjölkkossa vars föräldrar och syskon belönades rundhänt. På drygt tio år födde hon fyra kungliga barn. Det sista kostade henne livet, just när hon stod i begrepp att fylla trettio. Hon skulle också i samma veva ha flyttat in i ett palats på Riddartorget, men nu fick hennes söner bo där i stället. De titulerades tyska riksgrevar.


Fredrik I var 68 år när Hedvig dog, men hans kättja bara tilltog. Första sängvärmaren var fröken Psilanderhielm, men av någon anledning lyckades hon inte tillfredsställa honom. Istället fick han syn på en fröken Lovisa, som var dotter till överstelöjtnanten Jacob Ludvig von Salza, men ombudet motades ut från Salzas hus med hugg och slag. Och inte bara det… för säkerhets skull skickades både makan och dottern till Danmark för att räddas från kungen.


En annan hette Beata Christiernin och var prästdotter. Lite mer ordning blev det när han presenterats för tjugofemåriga Catharina Ebba Horn af Åminne. Hennes mor såg möjligheten att tjäna pengar, och det gjorde hon också, för majestätet blev kär som en klockarkatt. Flickans bröder och systrar belönades även de, med gods och guld. Ebba Horn fick allt hon drömt om, bara hon låg med gubben.


Ett år senare när värsta brånaden gått över, upptäckte kungen att flickan inte kunde tyska, och den svenska han lärt sig räckte inte för att hålla en konversation igång – han hade bara bott 28 år i Sverige! Utanför paulunen blev umgänget tråkigt helt enkelt. Efter något år lämnade han henne, för han hade upptäckt en annan skönhet: mamsell Ribbing. När hon förstod vad som var på färde flydde hon från huvudstaden.


På en jakttur i Strömsholm fick den sjuttioårige jägaren ögonen på en annan ung jänta. Efter "förhandlingar" med fadern tog han med henne till Stockholm där hon sattes i pension, vilket betydde att hon skulle uppfostras till älskarinna. Hon begrep emellertid inte alls sin lycka, utan grät för jämnan och motsvarade inte monarkens förväntningar. Efter en tid fick hon resa tillbaka till Strömsholm.


De två följande åren sågs lakejer kvällstid kånka omkring med bärstolen i allt skummare Stockholmskvarter. Nu betalades tjänsterna kontant. Kungen drabbades av flera slaganfall. Bakom gardinerna satt "en figur i ett vaxkabinett, med oerhörd peruk och hängande huvud" skrev drottning Lovisa Ulrika i ett brev.


En livmedikus från Hessen lär ha hållit kungen vid liv de sista åren genom en sorts guldelixir. Läkaren fick ett tusen riksdaler för varje månad han lyckades skjuta upp den sista utflykten till Riddarholmskyrkan.


Våren 1751 dog Fredrik av Hessen, 75 år, i kallbrand. Efter begravningen kastades som seden var silverpengar ut på gatorna. I ösregn bland lera och träck slogs människor om slantarna. Förnedring avslutar berättelsen, och det passar väl på sätt och vis.



31. Nödår, sprit och krig


Svenskarna slänger idag gemenligen bort en tredjedel av sin inköpta föda. Slöseri är inget nytt. Det har överklassen gjort i alla tider. Svenskarna tillhör idag jordens överklass.


Under nödåren på 1700-talet tog svälten tusentals människoliv. I fähusen hölls boskapen på benen med hjälp av hjällar, och matades med boningshusens halmtak för att hållas vid liv. Utmärglade människospillror drog omkring och tiggde mat.


På andra ställen, i stenhusen, pudrade adelsmännen sina peruker med vetemjöl. Proceduren hade utvecklats till en konst – adelsmannen/kvinnan satt på en stol med en pappersstrut framför sitt vitsminkade ansikte, medan puderpusten sprutade upp mjölet mot taket, för att det sedan skulle falla ner och fördela sig jämt över peruken.


Bruket minskade när Eva Ekeblad visade att potatismjöl, lika väl som vetemjöl, kunde användas som puder. Hon påpekade också att potatisen var lätt att jäsa och med fördel kunde tjäna som bas för framställning av sprit. Potatisen blev därmed populär hos bönderna. Brännvinet blev gemene mans tillgång. Det bedövade hungerkänslor och tystade småbarn. Morgonsupen var för många den enda näring som magen fick timmarna före morgongröten.


Regeringen ingrep mot drickandet och förbjöd ”husbehovsbränningen”, men bönderna var missnöjda. Sedan urminnes tider hade de bryggt sin egen öl, och brännvinsframställningen hade för dem blivit en självklar rättighet. På landsbygden utbröt upplopp och allehanda oroligheter, och bondeståndet hämnades och lyckades med prästernas hjälp förbjuda överklassens kaffedrickande. Det var en gruvlig vedergällning som i överflödsförordningarnas tidevarv förstås var opportun, men effekten blev att såväl hembränningen som kaffedrickandet tilläts igen. Men förbuden skulle snart återkomma...


Kronan såg nämligen nya möjligheter att få in pengar till staten. Om husbehovsbränningen förbjöds och spritframställningen underställdes myndigheterna kunde en liten penning uttas per sup. Följaktligen inrättades kronobrännerier, ofta i anrika fästningar som inte längre tjänade militärerna. Det fick till följd att städerna nerlusades av krogar och tillgängligheten blev större än någonsin. Finkellukten låg tät i stadskvarteren. Den var rena parfymen i jämförelse med stanken från avträden och svinstior.


Potatisen visade sig duga även som fast föda. Det visade de soldater som hade turen att komma hem levande från ”Pommerska kriget”. Att de överhuvud taget kom hem berodde just på att de livnärt sig på en föda som blivit vanlig i trakterna, nämligen potatisen, för krigsledningen tog inget ansvar för soldaternas överlevnad. Potatis råkar heta ”pommes” på franska fast det har inget med saken att göra. I själva verket kallas kriget så i svensk historia för att det för svenskarnas del utspelades i Pommern.


Pommerska kriget var ett i raden av 1700-talets meningslösa krig, en del med fruktansvärda manfall. Men som sagt, pommerska kriget satte fart på svenskarnas potatiskonsumtion, som tillsammans med ”freden och vaccinet” (Tegnér) var gynnsamt för befolkningsökningen. Nödår blev det ibland även i fortsättningen, men massdöd på grund av svält, har vi sluppit sen dess. 



32. Den olyckliga Maria Eleonora


År 1620, när Maria Eleonora av Brandenburg var 21 år, ville Adolf Karlsson, alias Gustav II Adolf ha besked om det skulle bli något giftermål eller inte. Hennes familj, såväl den kurfurstliga brodern som modern änkekurfurstinnan, ville att hon i stället skulle gifta sig med Vladislav av Polen. Alla inblandade visste att det var fråga om rent politiska hjonelag. Men, Maria Eleonora föll pladask för den rundhyllte svenske kungen.


När kurfursten tillfälligt var bortrest förlovade sig de unga, och så fort festen på världshuset Gyllene Hjorten i Berlin var överstökad, reste kungen tillbaka till Sverige för att förbereda bröllopet. För att undkomma kurfurstens raseri fick Maria Eleonora i lönndom ta sig till Sverige, där pompöst bröllop hölls i flera dagar. Trettiotvå tusen liter vin och sex gånger så mycket öl gick det åt. Bordstapeterna dignade av allsköns kalorier. Dvärgar, som den nya drottningen tagit med från familjens furstehov, underhöll. Musik och dans. Gästerna åt och spydde. Kungen själv hade glupande aptit – trettio rätter vid middagsbordet var... vardagsmat!


Efter sex års äktenskap föddes Kristina, och i motsats till sina äldre syskon, överlevde hon barnaåren. Modern tyckte dessvärre lika illa om dottern, som hon avgudade sin make. Bara fyra år var Kristina när Maria Eleonora reste ner till kontinenten till sin krigande kung. När hon kom tillbaka hade hon med sig ett balsamerat lik och ett hjärta i en gulddosa. Dubbelkistan, som hon beställt, och i vilken hon en gång skulle göra maken sällskap, blev kvar i Pommern.


Under elva månader vakade hon över kungens lik i Rikssalen på Nyköpingshus. Rummet var svartklätt och fönstren mörklagda. Den nu sjuåriga Kristina tvingades av drottningen att tillbringa flera timmar varje dag i den stearin- och likluktande miljön. När gravkoret i Riddarholmskyrkan var klart fördes kistan i gängse procession till Stockholm. Den försenade begravningen kunde äntligen äga rum och de svarta sorgtygerna användas till kläder åt Kexholms knektar. Efter ceremonierna ville drottningen gång på gång ner i gravkoret och bese det svartnade kadavret, men stoppades, och det balsamerade hjärtat togs ifrån henne.


De närmaste åren förde hon ett luxuöst hovliv på Gripsholms slott. Hennes temperament påminde om hennes framlidne make, hon ville få saker gjorda. Framförallt vurmade hon för nya byggföretag och skapa nya slott. Hon var hon allmänbildad och kunde samtala om såväl murbruk som korintiska pilastrar. Axel Oxenstierna kallade hon för "tjurskallen". Hela Sverige som mest bestod av "en hop slemma berg" blev henne alltmer motbjudande.


1640 flydde hon från sitt slott och hämtades begärligt av ett danskt skepp. Där blev hon en besvärlig gäst hos gamle Kristian IV under tre år, sen flyttade hon till Preussen. När Kristina blivit drottning kom Maria Eleonora tillbaka och residerade på Nyköpingshus till sin död.


Det var berättelsen om den olyckliga Maria Eleonora, född 1599 i Brandenburg, död 1655 i Sverige.




33. Det svarta krutet


Första gången svartkrutet brann i den svenska historien lär ha varit när unionsdrottningen Margareta belägrade Stockholm i slutet av 1300-talet. Sen blev knallarna allt starkare och tätare. Krutet paketerades i karduser och pundigtalen ökade, liksom förödelsen. Fänghål laddades, skott brann av. Luntlås och hjullås var bra, men flintlåsen var bättre. Det smällde, det osade och rökte, medan människor och djur lemlästades och dog.


Men ännu, under Gustav Vasas så kallade befrielsekrig användes eldvapnen mest för att skrämma fienden, hakeskyttarnas skott for litet hur som helst, och bössorna krävde två man för att sättas i stånd. Inte heller jakten effektiviserades, för visserligen skickade luntlåsgevären iväg dödsfarliga projektiler, men det gällde att träffa också. Och det värsta var att djuren kände lukten av den osande luntan på långt håll.


Den ”hop krut” som 1536 placerades i illasinnat syfte under Gustav Vasas stol i Storkyrkan i Stockholm skulle ha träffat sitt mål om det hade antänts, men stämplingen kom i dagen, så  luntan tändes aldrig och mordförsöket kom av sig. 


Kanske var det den händelsen som påverkade kungens insikt om sprängämnets verkan, för litet senare fattade kungen den militära nyttan av sprängämnet och startade flera krutfabriker. Han var inte mer pietetsfull än att han lät gräva upp gamla kyrkogårdar, där salpeter samlats. För svartkrutet bestod till 75% av salpeter. Resten var svavel och träkol. Pulvermakarna, som de kallades, malde ner de tre ingredienserna i speciella krutkvarnar. För att få det dammiga svartkrutet att granulera tillsattes brännvin, som med anledning av detta kom att kallas ”dunder”.


Under 1600-talet var Sverige en mycket krigisk nation, som ständigt efterfrågade salpeter. Råvaran var den indränkta jorden under ladugårdarna, så för att korna inte skulle ta med sig urinen ut uppmanades bönderna att kittla korna under magen innan de släpptes iväg på bete. De flesta av bönderna var  inte   patriotiska utan gnisslade tänder av ilska när de statliga ”pissegubbarna” kom och grävde upp fähusens jordgolv. Jorden fraktades till ett sjuderi, där salpetern urlakades och kokades.


De storbukiga örlogsskeppen var bestyckade med rader av kanoner, och i durken förvarades hundratals kilo svartkrut. Det fick inte komma i närheten av den farliga elden, som ständigt fanns brinnande på fartygen för matlagning och uppvärmning. Dessutom röktes pipa flitigt, men den som rökte på annat ställe än över vattenbaljan vid stora masten straffades mycket hårt. När flaggskeppet Kronan kom i krängning utanför Öland antändes krutförrådet. 842 människor fanns ombord. Alla dog utom major Sparrfeldt som fick en flygtur och landade i seglet på en annan svensk båt.


När Karl XI igångsatte reduktionen blev översten Otto Wilhelm von Königsmarck sur och lämnade Sverige. Han tog tjänst i Venedig för att mota bort turkarna från Grekland. Hans stora insats i kriget var att belägra Aten och rikta kanonerna mot Parthenon. Den antika byggnaden tjänade vid tillfället som krutförråd. Tak och väggar blåste bort, men kolonnerna höll.


Krutbruken blev allt fler, för krigsmaskinens behov var omättligt. De fanns i Åker, Torsebro, Husqvarna, Lilla Sickla, Braås, Enköping och på många andra ställen. En del bruk avslutade sin verksamhet abrupt, och många var de arbetare som strök med under hanteringen. Den 5 mars 1856 gick stockholmarna man ur huse för att titta ner i en stor grop på Djurgården där dagen innan hade stått ett krutförråd. Man kan förstå varför kruthusen alltid placerades en bit från bebyggelsen.


Dog av en explosion, fast på ett annat sätt, gjorde även en ledsen adelsman som hette Johan Ödla. Han kom på hur han skulle avsluta sin aristokratiska levnad på ett snabbt och smärtfritt sätt. Med en liter vin i magen och en krutladdning i handen gick han upp på Riddarhusets vind och gjorde slag i saken. Han höll på att sätta eld på hela palatset, men det var nybyggt och hade ännu inte samlat på sig så mycket eldfängd bråte. Brasan kunde släckas, men Johan Ödla dog som meningen varit.


Krutet användes också på det kinesiska viset, till fyrverkeripjäser, eller  krutfräsare  som det hette. Under 1600-talet fanns restriktioner; krutet skulle inte slösas på nöjen, men på 1700-talet var det ofta blixt och dunder i samband med societetens förlustelser. På Drottningsholms gård ordnades låtsasbataljer, där det sprakade och flammade och smällde inför det förtjusta kungliga hovet. Där fanns ingen ände på fantasin. Tappra riddare ”dödade” eldsprutande drakar vars magar innehöll påsar med rött blod, som vällde fram ur de fallna fantasidjuren.


På 1700-talet började man förstå den praktiska nyttan av det explosiva ämnet, så den arbetskrävande tillmakningen i gruvorna byttes då ut mot sprängning. Det gick fortare, men det var knappast säkrare för gruvarbetarna. Ändå var det så att det obändiga berget gav svartkrutet dess legitimitet.


På stenbrotten fortsatte man att använda krut ända in i modern tid. Dynamiten gick inte att använda, eftersom den gjorde grus av bumlingarna. Av dem skulle formas gatsten, trappor och byggstenar, eller varför inte, kolonner för nya Parthenon.



34. Karl Karlsson Gyllenhielm


Vasasönerna Erik, Johan och Karl hade frillor. Eriks hette Karin Månsdotter, Johans hette Karin Hansdotter och Karls hette Karin Nilsdotter.


År 1574 föder Karin Nilsdotter en son: Karl Karlsson. "Junker Karl Wasse" som han kallas får en god uppfostran. När han är 21 år studerar han i Frankrike, där han tas om hand av den religiöst tolerante Henrik IV (av Navarra).


När han kommit tillbaka till Sverige ägnar han sig åt författarskap. Han skriver nu det som senare ska publiceras som Egna namnteckningar 1597-1601, och som Arnold Johan Messenius kommer att få stor nytta av. Han visar också sin diplomatiska talang när han avstyr ett annalkande dalauppror mot hertig Karl.


Hans far, hertigen, som inte har så mycket till övers för mjukkonster, vill använda honom som befälhavare, så 1598 deltar han i slaget vid Stångebro. Därefter följer han med krigshären till Livland. Den segerrusige fadern tycker att det är dags att sonen, som kostat så mycket pengar, gör rätt för sig.


Innan polackerna hinner mobilisera för att skydda sina områden har svenskarna stora framgångar. Efter hand förvärras läget, men hertig Karl inser inte det, utan skickar iväg Karl Karlsson på ett hopplöst företag. Han ska försvara den nyss intagna staden Wolmar. Om han misslyckas ska han "ej någonsin komma för Vår ögon mer". Efter flera attacker besegras svenskarna i december 1601 och Karl Karlsson förs bort som fånge tillsammans med 17-årige Jakob De la Gardie. En tid därefter kommer det ett brev till slottet i Rava, där fångarna placerats. Det är från hertig Karl som skriver att sonen får skylla sig själv.


De behandlas relativt humant och efter sex år frisläpps Jakob De la Gardie, som blir framgångsrik krigare, gifter sig med Ebba Brahe och bygger slottet Makalös. Karl Karlsson gör ett desperat flyktförsök och får därefter en mycket svårare tid. "Horungen", som polackerna kallar honom, anses förstås nu som rymningsbenägen och slås i fotbojor.


I fängelset tillåts han att odla sitt författarskap. I ett arbete kallat Scola captivitatis översätter han Konung Davids Psaltare till svenska och skriver även egna psalmer. I samband med detta genomgår han en religiös kris och fördjupar sig i tankar kring katolicismen och Luther.


År 1613 tvingas Karl Karlssons 19-årige bror, i egenskap av Sveriges kung överlåta Älvsborgs fästning till Danmark. Samma år är Sigismunds drottning på väg till Sankta Marie kloster vid Czestakowa. Följet passerar Rava och majestätet har uttryckt önskan om att få se den svenske fången. Karl Karlsson förs ut på borggården i sina bojor. Där får han reda på att hans far är död sedan två år och att de iskalla orden vid Wolmar har besannats. När han leds tillbaka till cellen har han tjugo dukater och ett svart tyg att sy en sorgdräkt av.


På sommaren ett halvt år senare förs han till Warszava, där han bjuds på furstlig mat och ungerst vin. Dagen därpå står han bakrusig och bugar sig för prinsessan Anna, Sigismunds syster. Hon berättar att han ska utväxlas mot polska krigsfångar i Sverige och att hon förväntar sig att den frigivne kommer att verka för Sigismunds sak i Sverige. Ingen vet vad Karl Karlsson svarar vid detta tillfälle. Han mår förfärligt dåligt och får syn på en spottkopp vid andra väggen. Han rusar dit och under ärendets gång ser han att kung Sigismund står bakom ett draperi för att lyssna på samtalet.


Han får pengar till hemresan av både drottningen och prinsessan Anna, och två dagar senare kommer han som en fri man till Riga. Med sig har han sina fotbojor, som han köpt av slottshövitsmannen.


Karl Karlsson blir friherre på Bergkvara 1615 och tilldelas släktnamnet Gyllenhielm. Han grundar järnbruk där det gjuts järnugnar och kanoner för export. Inkomsterna investerar han i slottsbyggen på Sundbyholm och Karlberg, som uppkallats efter honom. Han hämtar Gustav II Adolfs lik i Lützen och följer sin döde halvbror till Nyköping. Sen blir han en av Kristinas förmyndare. Som rådsmedlem kritiserar han frälseköpen och försvarar halsdarrigt kungamakten gentemot adeln. Han låter publicera sin bok Nosce te ipsum "känn dig själv" samma år som Kristina blir drottning.


Karl Karlsson Gyllenhielm dör sjuklig på Karlberg och får ett utsmyckat gravkapell i Stängnäs domkyrka. Där hänger också hans stumma fotbojor på en järnbalk. 



35. Död och begraven


Människans egenskap att tänka framåt, störs av döden. Vi har svårt att förlika oss med slutet. Därför har vi utvecklat olika system för att förhålla oss till de jordiska kvarlevorna. Förfärligt är när dödens lieblad slår av en växande planta, men annars, att vissnandet leder till kompostering är livets förutsättning. Arkeologer och historiker tyder det som en sorts kulturell gryning, när folk börjar begrava sina avlidna ceremoniellt. Riten är ett uttryck för frustration. Ättehögar, runstenar och andra monument – förhistoriens pompa funebris – var fåfänga försök till förlängning av framgångsrika liv. Rika män skulle ha påkostade gravar.


Det kanske förefaller naturligt att den livlösa kroppen läggs rak lång på rygg i väntan på ödeläggelsen, men det har i forn tid förekommit att den döde placerats i sittande ställning: hockerläge. Kanske för att trotsa döden. Ryggläget har skrämt, och så sent som på sjuttonhundratalet försökte man att inte somna på rygg, för döden som alltid bidade i närheten kunde lätt få för sig att livet lämnat kroppen. 


Liken, som inte erkänts sin riktiga död, blev föremål för underliga hanteringar. De kunde placeras i en båt med husgeråd och tjänare, för att anträda den stora resan. Birger Jarls mor Ylva lär ha begravts stående, för att på så sätt fortsätta sitt regerande ”så länge Ylva håller sitt huvud högt, ska inget ont vederfaras folkungarna”. Och Magnus Vasas kista i Vadstena hänger än i dag i sina kedjor, eftersom prinsen hade råttfobi. 


Kristendomens idé om återuppståndelsen vänder upp och ner på logiken. I sin mest vulgära form tänks den helt sönderdelade kroppen kunna helas och resa sig ur graven. Därför placeras den döde på rygg med fötterna mot öster, så vid uppresningen på yttersta dagen ska den nyvakna blicka mot Jerusalem.


Den mörka resan fram till uppvaknandet har alltid varit mystisk. Det har till exempel gällt att få sin gravplats så nära kyrkoaltaret som möjligt. De rika betalade stora summor för att få begravas under kyrkogolvet. Det luktade ibland förfärligt ruttet i helgedomarna, och till sist upphörde seden. Utanför, precis intill kyrkväggen var ingen dålig plats det heller. Droppet från kyrktaket var välsignat vatten, menade man.


När upplysningstiden på allvar inträtt i Sverige kunde begravningsplatsen väljas friare: Baltzar von Platen gravsattes vid kanten av sin Göta kanal, Artur Hazelius’ kvarlevor placerades på Skansen och Verner von Heidenstams sista vila blev på hans Övralid.


Efter många långa debatter byggdes krematorier, det första i Örebro. Grosshandlaren L.E. Andersson bekostade det och invigde det genom att låta sig själv kremeras 1922. En annan idealist på området var Ellen Key. Fyra år efter grosshandlarens hädanfärd fraktades hennes kropp till den nya anläggningen i Närke enligt hennes sista vilja. Krematoriet som används i dag i Örebro drivs med rapsolja. Det nya är pappkartongerna...



36. Erik av Pommern  


Bogislav av Pommern var bara sju år när han fick namnet Erik och utsågs till kung över Danmark och Norge. Efter ytterligare sju år hissades han på Mora äng som Sveriges regent på det att han följde den svenska landslagen. Året efter kröntes han till Kalmarunionens kung, blev tre år senare myndig och red våren 1401 sin eriksgata. Han hade inte så mycket att säga till om så länge drottning Margareta levde, men ändå, 19 år och kung över tre länder.


Den nordiska unionen formades till en stormakt som ville ha egna handelsförbindelser och bli mindre beroende av Hansan. England knöts till unionen genom att ett politiskt äktenskap ingicks mellan Erik och Henrik IV:s dotter Filippa. Bröllopet var ståtligt och skedde i Westminster Abbey, men det märkvärdiga var att vid brudens sida stod inte brudgummen, utan Ture Bengtsson Bielke, fungerande som den svenska kungens ombud. Den stackars flickan var sen bara tolv år när hon fördes till Köpenhamn till sin make. Filippa växte i alla fall till sig och gjorde så småningom betydande tjänster åt Vadstenaklostret.


Det var så att påvekyrkan hade svårt att acceptera att både munkar och nunnor bodde på samma konvent. Drottningen lär ha fått påven Clemens VIII att godkänna ordningen. Vad de andra påvarna sa – det fanns fler samtida påvar – är dolt i dunkel.


I söder hade krig utbrutit om Slesvig som holsteinska furstar gjorde anspråk på. Hansestäderna stod på holsteinarnas sida, medan Kalmarunionen vägrade att släppa ifrån sig hertigdömet. Första ronden vanns av unionen. Kung Erik blev så glad att han reste på en pilgrimsresa till Jerusalem (1424).


När han kom tillbaka hade situationen utvecklats elakartat, för de nordiska hamnarna var satta i blockad av Hansan. Erik svarade med att införa Öresundstullen. Öresund var en passage med danska territorier på båda sidorna. För att sköta bevakningen av sundet byggdes ”Krogen” i Helsingör och Kärnan i Helsingborg. Landskapet Skåne låg mitt i centrum av Kalmarunionen, och dess vapensköld – skapad på 1600-talet – bär just det krönta fågelhuvud som Erik av Pommern hade som sitt vapen.


Det läge som nu uppstått liknade ett krig. Inget handelsskepp gick säkert från de allt brutalare kapningarna. Efter att många hamnstäder stuckits i brand sammankallades den gamla ledungen i Norden och på Östersjön samlades flottor av nordtyska örlogsfartyg. Handeln drabbades naturligtvis hårt av detta, och allmogen fick finna sig i att finansiera krigen. ”Utländska” fogdar såg till att skatterna betalades in, ibland med mycket hårda metoder. En av dem var Jösse Eriksson i Västerås.


Engelbrekt Engelbrektson samlade sina styrkor och utgjorde inom ett halvår ett farligt hot mot kung Erik. Kungens egen marsk, Karl Knutsson Bonde anslöt sig till upproret. Engelbrekt röjdes snart ur vägen och Karl Knutsson kunde rycka till sig makten. Erik av Pommern insåg sitt hopplösa läge och gav upp. Karl Knutsson och gräddan av de svenska stormännen valde Kristofer av Bayern till kung på villkor att han inte företog sig något som var stridig deras intressen.


Med sina många trogna flyttade Erik till Gotland. Därifrån försörjde han sig på att avtvinga tull av förbipasserande handelsfartyg. Som Kalmarunionens överhuvud ansåg han sig ha den rätten. De svenska stormännen hade gjort uppror och brutit sig ur unionen, så Erik tyckte att han hade mandat att ta tull även från svenska skepp.


1449 var förnedringen fullbordad för hans del. Han tvingades lämna Gotland och fly till Pommern – drottning Filippa hade då redan varit död i tjugo år.



37. Människan och fåglarna


På Carl von Linnés tid föreställde man sig att allt i naturen var till för människan. Växter och djur fanns till enkom för att nyttjas av människorna. 


Större fåglar kunde vara till nytta på flera sätt. Mängder av ejderben har hittats i Birka, vilket kan tyda på att redan Björköborna sov på mjuka hyenden. Pilar fick bättre stabilitet med styrfjädrar, bagarna använde ihopknutna hönsfjädrar till brödnagg och gåspennor användes till långt in på 1800-talet. Rovfåglar, som hökar och falkar kunde till och med jaga i människans tjänst. 


De minsta bevingade varelsernas främsta uppgift, menade Linné, var att kvittra för oss och vara vackra, så att vi blev glada och arbetsvilliga. Men för att få någon verklig nytta av de mindre satte man upp fågelholkar, men innan ungarna flög ut, vittjade man holkarna, och satte kräken på grillspettet. Inga skrovmål, men fågel smakade ändå fågel.


Större fåglars kött har alltid stått högt upp på önskematsedlarna. De fåglar som inte kunde flyga tog slut med tiden, som garfågeln till exempel. Den åts redan av stenåldersmänniskorna och fångades sen under århundraden. Någon gång på 1800-talet slaktades den sista. Andra arter, som också eftertraktades klarade sig bättre, trots listiga fångstmetoder. Limstänger eller limstrutar var exempel på sådana. På stängerna klibbades fötterna fast, i struten fastnade näbben. Annars togs de stora fåglarna med snaror. Orren i form av villebråd finns avbildad både på runstenar och bildstenar.


Alltsedan järnåldern har de resande nordborna levererat falkar till araberna. På 1300-talet försökte påven i Avignon hindra den handeln, men han tillät den igen mot att han själv fick några fina exemplar. Falkenberg i Halland har uppkallats efter det berg där tyskarna fångade falkar. Jakt- och pilgrimsfalkarna var snabba, men krävde öppen terräng. De kunde i sin flinka framfart störta in i busksnår och fastna. Därför bands ofta en liten bjällra vid en benet, så att den hungriga jägaren gick att hitta – bara svultna falkar jagade. 


Duvhöken var duktigare på att ta sig fram bland träden. Så det var nog duvhökar Johan III:s ena jaktlag hade. Hundförarna i det andra laget fnös åt ”lusplockarna”, men blev själva beskyllda för att ”lukta hundskit”. De båda jaktlagen lär inte ha samarbetat särskilt bra.


Fasaner, som med ostindienfararna kommit till Sverige, var ett lätt byte. De rika kunde ha en uppstoppad fasan på matbordet vid stora fester. Samma gällde den vita svanen, som sedan antiken hade ett mytiskt rykte. Dessa vackra fåglar tillhörde förstås överklassen. Den som under Gustav II Adolfs tid dödade en svan utan tillstånd riskerade dödsstraff.


Kråkfåglarna har alltid haft dåligt rykte. De betraktades som skadedjur, och deras läten förknippades med mörkare makter. De sågs som galgfåglar på avrättningsplatserna, sittande och väntande. De visade sig i kyrktornens korpgluggar. Deras förmenta listighet skrämde. 


Göken gav hemliga budskap, som gick att tyda i ottan. Flickorna räknade antalet rop: sju, åtta, nio år till bröllopet. Dödergök, tröstegök? Många var övertygade om att göken förvandlades till hök på hösten. Det var farligt att höra ropen på fastande mage, därför tog man en kaffe och en sup – göken – innan man gick ut.


Andra föreställningar var att berguven med sina örontofsar och lysande ögon var Hornpers spion, och att svalorna övervintrade under isen på sjöbotten, och att Stockholms första vårlärka skulle skjutas och ges till kungen. 


De tama fjäderfäna har tjänat och räddat livet på många, åtminstone sedan vikingatiden. De kunde avlas och slaktas efter behag. Äggen kunde sparas länge om de förvarades i blålera. När Åke Pettersson emigrerade till Nordamerika tog han med sig några höns och sin tupp. När tuppen kom fram gol den på eftermiddagarna i stället för på morgnarna. Den hade inte klarat tidsomställningen efter överfarten. 



38. Erik Puke


I mannaminne hade Erik av Pommern suttit vid makten i Sverige. En gång i tiden hade drottning Margareta sagt att svenskar skulle ha de högre befattningarna, men det var drottningord som nu vägde lätt. Ett inbördeskrig hade påbörjats.


En av Engelbrekts tursamma härförare hette Erik och hade antagit sin moders ättenamn Puke. Hans trupper behärskade nu hela kusten upp till Norra Kvarken – Norrland kallades området. Faxeholm och en rad stormannagårdar tillhörde upprorsmännen.


Nils Gustavsson Stjärnbåt var far till Erik Puke, och tillhörde dem som helhjärtat stödde regeringens motståndare. Han kallade omedelbart till ting när Engelbrekt med sin segerrika här kom till Uppsala från Västerås 1434. På tinget beslutades att skatterna genast skulle skäras ner med en tredjedel, och marken bereddes för att bergsmannen skulle väljas till rikets hövitsman.


På Arbogamötet året därpå var Erik Puke en av Engelbrekts tillskyndare. Då tvingades kungen återlämna län och slott till svenska stormän. En spricka hade emellertid uppstått bland upprorsmännen. Puke ansåg inte att han fått tillräcklig belöning för sina insatser. Rasbo hundare i Uppland som fallit på hans lott tillfredsställde honom inte alls. För att markera sitt missnöje brände han Täljehus och drev Bengt Stensson Natt och Dag därifrån. Därefter slog han sig ner på Kastellholms slott på Åland, uppträdde som en äkta kondottiär och hängav sig åt sjöröveri tillsammans med tyska pirater. Engelbrekt visste att hålla sig väl med den farlige kompanjonen och invände inte mot verksamheten. Den försiktigheten skulle komma att kosta honom livet. Ätten Natt och Dag kunde han inte längre räkna in bland sina trogna.


Erik av Pommern hade tvingats till stora eftergifter, men det visade sig att flera av de nya ämbetena aldrig tillsattes. I lönndom gjorde kungen allt vad han kunde för att neutralisera de radikala Arbogabesluten.


1436 gjorde Engelbrekt och Puke tillsammans med Karl Knutsson Bonde, han på Fågelvik, en ny resning. Stockholm intogs. Karl Knutsson, ung och maktlysten, titulerade sig själv hövitsman. Riket hade därmed två överbefälhavare.


Konkurrensen mellan de båda artade sig till en storkonflikt. På en liten ö i Hjälmaren, mitt emot Göksholms säteri avslutades första akten. Magnus Bengtsson Natt och Dag, hämnades sin far och röjde Engelbrekt ur vägen.


När även Erik av Pommern blivit sjörövare delades slotten ut till svenska länsherrar under Karl Knutssons ledning. Denne 27-åring beslöt sig för att näpsa den vilde och oönskade medrevoltören Erik Puke och lät arrestera honom och hans kumpaner. En av Engelbrekts närmaste män miste huvudet och anhängare av lägre rang brändes på bål. Erik Puke själv benådades. Meningen var att frondören skulle besinna sig, men i stället startade han ett nytt, mycket framgångsrikt uppror i Västeråstrakten.


Karl Knutsson framträdde som pragmatiker och bjöd till förhandlingar i Västerås. Puke anade oråd. Västerås styrdes av hans fiender. Först när han blivit lovad att överläggningarna skulle hållas i svartbrödraklostret och både ärkebiskop Olof och biskop Tomas i Strängnäs stod som garanter, reste han dit.


Fru Clio drar en skugga över den fortsatta berättelsen, men klart är i alla fall att mötet flyttades till slottet. Där gällde inga biskopsgarantier. Puke slogs i bojor, och trots biskoparnas protester skickades han till Stockholm och halshöggs med svärd som den riddare han var. Sen lät Karl Knutsson sin vana trogen bränna ett antal bönder levande. Den här gången var det västeråsarna som blev bjudna på underhållning. Och biskop Tomas skrev Engelbrektsvisan...



39. Vulpes vulpes


Rödrävens pälsfärg ansågs påminna om bärnsten, som hette ”rav” en gång i tiden. Därav namnet räv. Liksom andra rovdjur har den fått ett noanamn – i detta fall redan på medeltiden. Dansk tunga var det förhärskande språket i Norden, så noanamnet blev danskt: Mickel. Jösse, som haren kom att kallas vi samma tid, är för övrigt också danskt.


Räven har i litteraturen ansetts vara en lurifax, men kunde också själv bli snuvad på sitt byte: Surt, sa räven. En annan fabel berättar hur den fiskar men sin svans i isvaken och lurar björnen att göra likadant. Björnen sitter så länge att svansen fryser fast och blir kvar i isen när den lufsar därifrån. Sen dess har den bara stumpen kvar.


I sångleken raskade räven över riset redan på 1600-talet. Någon bytte ut riset mot ”isen”, så de svarta fötterna får nog räkna med att halka omkring på det kalla underlaget så länge visor sjungs. 


Räven var listig och fräck, och tog gärna en höna då och då, det visste bönderna. Att sen vinterpälsen var både snygg och varm gjorde att den ständigt jagades under den kalla perioden. Åtel placerades ut på lagom avstånd från gluggfönstret i ladan och sköts nattetid i fullmånens sken. 


Ett motbjudande sätt att jaga var att fånga den i en sax eller i en tana. Tanan var en djävulsk anordning där betet sattes på vassa träspetsar. Räven hoppade upp för att ta det, men kilades fast mellan spetsarna och blev hängande i ett ben. Djuret hade en möjlighet att komma undan, men den åtgärden var mycket otrevlig. 


På 1800-talet kunde fattiga nybyggare i Norrland köpa rävkött på marknaderna. Det kallades ”silverkött” och såldes som människoföda. Idén togs upp av Medicinalstyrelsen 1941 som föreslog att kött från skjutna rävar och grävlingar skulle besiktigas, för att eventuellt kunna användas till livsmedel.


På marknaderna under vinterhalvåret dök pälsjägarna upp och gjorde upp priserna med uppköparna. De fick med tiden konkurrens från de storskaliga rävfarmarna, där de arma djuren stängdes in i burar i vilka de fick tillbringa hela sitt liv. Bygdens bondpojkar kunde då och då tjäna några tioöringar på att sälja kråkungar och självdöda hönor till farmerna.


Rävsvansarna som man tidigare gjort boor av förlorade sin konfektionella status sedan raggarna började fästa svansarna på bilantennerna, och rävpälsar är för närvarande inte på modet.  



40. Hogenskild Bielke, den makthungrige


När Finlands store reformator Mikael Agricola kom tillbaka från Wittenberg blev han lärare på Åbo latinskola. En av hans elever hette Hogenskild Bielke. Den här berättelsen ska handla om honom.


Pojkens barndomshem var ett slott med tinnar och torn som hans rika föräldrar låtit bygga på Åkerö i Södermanland. Familjen ägde stora landområden både i Danmark och i Finland. Fadern hette Nils Pedersson och var kammarråd hos Gustav Vasa tills han drunknade i Bråviken 1550.


Efter några års studier i Danmark och Wittenberg började Hogenskild sin karriär på de kungliga svenska slotten. På 1550-talet hann han med, i tur och ordning, att vara hovsven hos hertig Magnus, Gustav Vasa och hertig Erik. När Erik sen kröntes dubbades Hogenskild till riddare. Två år senare blev han en av rikets rådsmän, som så många andra Bielkar före och efter honom.


Under den stora uppgörelsen mellan kung Erik och hertig Johan kunde han, tack vare sin diplomatiska fingerfärdighet, hålla sig väl med båda sidor. När Johan sen besegrat sin bror, stod Hogenskild Bielke i den nye härskarens tjänst. Johan III, som hade högadeln att tacka för sin krona utökade adelns privilegier. Bielke fick Läckö slott som friherrskap. Han passade på att gifta sig med Anna Sture och utökade därmed sitt territorium med Ulvåsa i Östergötland. 45 oxar, 34 får, 5 500 liter vin och 20 kilo konfekt och mycket, mycket annat glufsade gästerna i sig under festdagarna.


Frälseböndernas antal växte starkt på Johan III:s tid. Kronobönderna blev färre – skatterna högre. Förtrycket ökade, för hos den svenska adeln fanns det gott om bondeplågare.


Allt hade hittills gått den religiöst ointresserade friherren i händerna. Han stod på god fot med kungen och stödde dennes införande av Röda boken – ett försök att efterlikna drottning Elisabeths abrovinker i England.


När Stefan av Polen dog 1586, erbjöds kungakronan åt drottningens systerson som bodde i Sverige. Han var 21 år, kronprins och hette Sigismund. Hogenschild Bielke hade i sammanhanget en viktig diplomatisk funktion.


Det skulle kunna ha fortsatt så; han var förmögen, han var framgångsrik. Men, han var också härsklysten och sniken. När Johan III sedermera insett att alltför mycket av statens egendom blivit "privatiserat" verkade han för en viss reduktion. Då var det slut på konsensus, för de högadliga ville behålla allt.


Sigismund valdes till Polens kung. Det började dåligt; polackerna tyckte att han var tystlåten och tjurig. Sigismund längtade hem till Sverige och fadern Johan III var rent ut sagt trånsjuk efter sonen. Det visade sig att den nye polske monarken stod i begrepp att abdikera innan han hunnit bli varm i kläderna. Han ändrade sig emellertid och axlade sin mantel.


Hogenskild Bielke och de andra inom högadeln ville absolut inte ha hem honom. Sigismund var på väg att bli kung i Sverige också, eftersom Johan III var svag och slutet var nära. Det skulle passa adelsmännen utmärkt att styra Sverige efter eget behag, medan Sigismund tronande i Prag. När Johan insett att många i rådet satt i jäv, avsatte han sju av dem, däribland Hogenskild Bielke.


När Johan III dog 1592 hade en allvarlig brytning mellan kung och högadel kommit i dagen. Den sluge och trolöse Hogenskild Bielke vände sin kappa och tog avstånd från katolicismen. Andra, mindre flexibla stormän, hade redan gett sig av till Polen.


Hertig Karl var på krigsstigen och allt som var katolskt sopades bort. Rådsherrarna fick välja: Sigismund eller Karl. Hogenskild Bielke var vid den här tiden svårt ansatt av gikt och höll sig undan. I lönndom förde han en ivrig och mycket komprometterande brevväxling med sina landsflyktiga adelsfränder i Polen.


I slaget vid Stångebro stod den oundvikliga drabbningen. Sigismund förlorade och tvingades utlämna dem som stött honom. Huvuden rullade i Linköping, men Hogenskild Bielke kunde inte bindas, trots att hertig Karl gnisslade tänder: "den gamle basilisken ligger bakom allt".


Sjuk och fylld av hat skrev den gamle adelsmannen hädelsebrev i sin fängelsehåla på Gripsholms slott. Karl IX fick tag på dem, så den tredje juni 1605 bars den giktbrutne 67-åringen sittande på en stol till stupstocken.



41. Mjölken och vi


Vuxna människor i de flesta kulturer dricker aldrig färsk mjölk – de får magknip av den. Enzymet, som bryter ner mjölksockret i människokroppen, slutar i regel att fungera när amningstiden är över.


Men vi nordbor har även som vuxna den ovanliga förmågan att utan besvär tillgodogöra oss den proteinrika drycken. Mjölken från kor och getter har räddat livet på många barn, och på vuxna också, för den delen. En ryktbar och mytisk figur som både börjar och slutar sitt liv med mjölk på sina läppar är Ane den gamle. Gubben lever i tvåhundra år, ända tills hans läppar inte längre orkar patta mjölk ur hornet.


Den mjölk som gick att krama ur de tunna juvren under vinterhalvåret var viktig. När kon sinade troddes trollharen ha varit framme. Men om djuren gavs salt och malt skrämdes haren bort på något förunderligt vis.


Stenålderns tidigaste bönder kom på att koka samman mosade sädeskorn och mjölk. Den gamla maträtten har i årtusenden varit basföda för de flesta. Kring grötfatet utvecklades en kultur. Fatet ställdes mitt på bordet, och alla åt av det i tur och ordning. Man höll sig på sin kant tills alla samtidigt nådde det eftertraktade smörögat. Skeden skulle vara renslickad när den sattes upp i skedhäcken.


Mjölken håller sig inte färsk så länge, men som filmjölk eller smör klarar den sig en god stund, och som ost står den sig mycket länge. Fäbodstintorna och säterjäntorna kunde konsten att tillverka ostar och koka mesost. Tekniken är gammal. Silkärl som grävts fram från bronsåldern visar att osttillverkning tillhör vanor med anor.


Under naturahushållningens tid var ostar ett vanligt betalningsmedel. När en kvinna blivit kyrktagen gick hon till ostaltaret med sin gåva, och kyrkans tionde betalades ofta i form av ost, prästosten. Det mesta av det som betalades uppsamlades i kyrkornas tiondebodar, men en hel del förbrukades också på prästgårdarna. Smör och ost var nästan som en symbol för vällevnad. Under den katolska tiden stördes frosseriet av fastetiderna, men förutom vanliga avlatsbrev gick det att skaffa sig ett så kallat smörbrev, som tillät köparen att då också hänge sig åt godsakerna med Guds godkännande.


En av Sveriges mest namnkunniga ostsorter är Västerbottenosten. Den blev till genom ett misstag, ett slarv helt enkelt av mejerskan Eleonora Lindström i Burträsk. Hon hade vid tillfället ”andra intressen”, så ostmassan ömsom värmdes, ömsom kallnade. Resultatet blev unikt. Osten fick efter ett års lagring stark smak och doft. Den långa lagringstiden gjorde osten förhållandevis dyr. Friare som ville framstå som välbärgade såg till att de åt starkost för sina viktiga besök.


Mjölk i samband med matlagning gjorde susen, och torrt gammalt bröd som kokades i den gick att äta på nytt. Den torra limpan i varm mjölk och socker blev fattigmans hetvägg.


Att laktossyran ansågs ha en renande inverkan på huden, ska redan de gamla egypterna ha ansett. Än i dag finns det de som häller en liter mjölk i badkaret i samband med doppet. Mjölken användes också till att göra korkmattorna blanka. Så i många hem dränkte husmor in skurtrasan med den miljövänliga produkten varje veckoslut.


Småbonden som hankade sig fram tack vare mjölklikviderna, rullade ut sin mjölkflaska två gånger om dagen till mjölkpallen, som enligt Svenska Mejeriers Riksförbund skulle vara 130 centimeter hög. Flaskorna samlades ihop, kördes iväg till mejerierna, och kom tillbaka rena och skramlande för att fyllas på nytt. På storgodsen sköttes nötkreaturen av statarna, vars hustrur bittida som sent satt på pallarna med trötta huvuden mot komagen och drog i spenarna så att ”de vita piskorna” dansade i hinkarna.


En del av mjölken och grädden stannade kvar i bondehushållen för att kärnas eller ystas. De flesta hade Lavals handvevade separatorer, som med sin centrifugalkraft slängde ut skummjölken i omloppsbanan, medan grädden samlades i mitten. De centrala mejerierna till trots tillverkades också hushållsost i hemmen.


Mjölkens hälsosamma effekter trodde alla på, och 1950-talets självserveringsrestauranger kallades ”mjölkbarer”. Där serverades husmanskost, och drycken som lämnade en vit mustasch, tappade man själv ur en kran. De som hade mustasch på riktigt gick till en SARA-restaurang och beställde in en SOS, smör, ost och sill, men mjölken fick då vara.


Det var en revolution i hanteringen när mjölken började säljas i trekantiga pappersförpackningar med fyra hörn. De sterila mjölkbutikerna försvann, och det finns inte längre många som minns hur det luktade i en mjölkaffär. 



42. Johan Banér, storslaktaren på slagfälten


Den svenska krigsmakten hade en mycket stor skuld i att trettioåriga kriget blev ett långt helvete av slag, plundringar, bränder, tortyr, avrättningar och svält. En av de värsta krigsherrarna hette Johan Banér. Han började sin militära bana i det ryska kriget, då Sverige utnyttjade den stora oredan i Ryssland för att utvidga sitt rike. Han var begåvad och lärde sig snart den ädla krigskonsten. 


När han blivit en bit över 30 år hade han kommit så långt att han fick leda den protestantiska hären vid Breitenfeld 1631. Efter några dygn låg 25.000 människor och 6.000 hästar döda eller halvdöda, i blod och lera. Johan Banér hade vunnit sin första ”lysande seger”. 


Med några års mellanrum följde de framgångsrika slagen vid Nürnberg 1632, Dömitz 1635, Wittstock 1636 (där 10.000 dog), Chemnitz 1639 och Pressnitz 1641. Överallt där de svenska horderna drog fram föröddes marken och bönderna stals på säd och djur och slogs ihjäl. Byar och städer sattes i brand efter att allt av värde hade stulits. Soldaterna var i stor utsträckning tvungna att försörja sig själva. Banér var okänslig för, och ointresserad av soldaters och civilas lidanden.


En helt annan sida av kriget var de karavaner av konst och dyrbarheter som ringlade upp mot Sverige. Det blev så mycket krigsbyte att nya slott måste byggas för att härbärgera skatterna. Kontinuerligt betalades dessutom de adliga officerarna med svensk jord. Frälsets godsegendomar blev större och större. 


Johan Banér var gift tre gånger och omåttligt intresserad av erotik. När inte makan fanns till hands fick det bli någon annan. Han krävde att alltid ha en kvinna som tillfredsställde hans manliga drifter. Han var också gormand och drack mycket alkohol, och var ibland otillräknelig dagar i sträck.


Johan Banér dog den 10 maj 1641 i Halberstadt. Han var 45 år och dödsorsaken var skrumplever. Liket fraktades till Stockholm, där det under pompa och ståt begravdes i Riddarholmskyrkan.


Eftermäle:

”År 1636 vann Banér den lysande segern vid Wittstock”, Nationalencyklopedin

”En av tidens förnämsta fältherrar”, Nordisk familjebok

”Den störste av våra okrönta hjältar”, Svenska folkets underbara öden



43. Katastrofal klerikal kvinnosyn


Årtalet 1248 är lätt att komma ihåg, eftersom varje ny siffra dubblas. Det var då som prästerna i Sverige, på order av påven Innocentius IV, tvingades skilja sig från sina fruar och frillor. Att reglerna var så inom den katolska kyrkan kände prästerna till även i Norden, men reglerna följdes inte. De kvinnor och präster som fyllt femtio år fick även efter 1248 fortsätta sina förhållanden om de lovade att leva i avhållsamhet.


Regeln gällde fram till reformationen och ställde de klerikala ämbetsmännen inför svåra samvetsproblem. Lösningen blev ofta den inofficiella lagandan och bikten. Den katolske guden var ganska generös gällande sexuella överträdelser. Ofta räckte det med några extra varv på rosenkransen. Det var kanske tur, för det visade sig vara rätt besvärligt att hålla sig till de asketiska reglerna. 


Det berättas till exempel att självaste Erik Jedvardsson led svåra kval när lustan satte in, men from som han var hoppade han ner i isvatten när brånaden blev alltför besvärlig. Mycket skrevs och berättades om Erik den helige och allting var bara påhitt. Men moderna osteologer tror att den man vars benbitar ligger i relikskrinet i Uppsala blev halshuggen, och det är i alla fall en ändalykt värdig ett helgon.


Under senmedeltiden och renässansperioden var det inte så mycket kvar av celibatordningen. Påvar som Leo X, Alexander VI och Julius II älskade och hade ihjäl ”med samma varma själ”, och de hade både hustrur, älskarinnor och barn.


Ärebiskopen i Uppsala Jöns Gerekesson kvalade in i sällskapet. Han lyckades bryta mot hela dekalogen. Han var en girigbuk utan motstycke, mutkolv som ingen annan, hade erotiskt umgänge med gifta kvinnor och lät misshandla sina underordnade.


Strängnäsbiskopen Kort Rogge hade också familj, men ville inte att nunnorna i Riseberga kloster skulle på reda på det. När han hörde ryktas om att sexmännen i Tångeråsa församling hade synpunkter på hans familjeförhållande, mutade han dem med en jättelik kyrkklocka, för att de inte skulle berätta något för de gudliga systrarna i Risberga.


Som vanligt inom det katolska systemet gick saker att ordna med pengar. En präst som ansåg sig behöva en frilla kunde med en avgift till biskopen få rättighet att ha en så kallad forsia. Hon var en hushållerska med utökade skyldig- och rättigheter. De söner hon födde ansågs vara ett goda prästämnen. Hur det gick för flickorna är mer osäkert, men moderns oäkta börd låg dem i alla fall inte i fatet. Forsian, om hon överlevde prästen, kunde räkna med ett levnadslångt underhåll.


När reformationen var genomförd gifte sig prästerna igen och skaffade många barn. Bortsett från det blev bevakningen över sedesamheten mycket intensivare och Guds förlåtelse via bikten kom ur bruk. Men att som biskop Botvid skriva att kung Gustavs äktenskap med avlidna hustruns systerdotter var en blodskam var dumdristigt. Det tyckte han nog själv också, när han under Gustav Vasas återstående livstid satt inlåst i en fängelsehåla.


Värst var det förstås under 1600-talet. Det började med Karl IX. Han menade att Gamla Testamentet var en bra inspirationskälla för landets lagstiftning. Kyrkliga ämbetsmän med statligt mandat gjorde visitationsresor i landet och straffade de sedeslösa med hudflängning och stock. Sen blev det bara värre och värre. Kulmen kom under Karl XI:s tid, då kvinnor torterades, halshöggs och brändes på bål, anklagade för att ha horat med djävulen. Tortyren som förhörsmetod prisades av kyrkan. Den var en välgärning, för den fick syndaren att bekänna sina gärningar, vilket var förutsättningen för att kunna ånga sig inför Gud.


De tre syskonreligionerna judendomen, kristendomen och islam föddes i en miljö bland kameler och åsnor, där trikiner förstörde svinfläsket. Kvinnorna ansågs orena och räknades ofta in i kategorin boskap. De gamla texterna har sedan lästs genom seklen, inte som historisk litteratur, utan som gudomliga sanningar. 


Det är ett herrans under att vi kommit så långt som vi gjort.



44. Katt


Katter smyger genom den svenska historien. När de kom vet vi inte, kanske kom de på sina fyra tassar, kanske seglade de hit som skeppskatter. De var lätta att ha att göra med och visade sig trivas med människorna. Före katternas inträde var snoken en välkommen gäst i visthusboden, men den gamla trotjänaren kunde inte mäta sig i effektivitet med de nya musjägarna.


Pälsdjur var självklara villebråd i kyliga klimat, och att ha pälsdjur som inte ens flydde människan, var enastående. Skinnen hade stor mönstervariation och var en lisa för ömma leder. Att sedan katten var av älsklig natur gjorde inte det gemensamma boendet sämre.


Nordens järnåldersfolk visste att gudinnan Frejas vagn drogs av katter, av lussekatter. Kattens päls gav husrum åt löss – det var inget märkvärdigt med det. Kristendomen kom och bytte ut gamla vanföreställningar mot nya. Svarta katter var i tjänst hos djävulen, och tog ibland en tur till Blåkulla. Dess ögon trängde djupt in i människosjälen. Att spotta var den vanligaste skyddsåtgärden för att avvärja alltför närgångna besök av de farliga makterna.


Genom att iaktta djurets beteende kunde man få en vink om kommande väder. När katten åt gräs eller intensivt slickade sina tassar kunde man anta att regn var på väg. Det skulle ingen i dag lita på, men då och då slog det in, och det räckte för att tron skulle finnas kvar. Ingen kunde undgå att märka att katterna var soldyrkare och avskydde regn, så därför kunde de antas bete sig knepigt och orationellt när oväder väntade.


Kattdjur är bra på att föröka sig. Traditionellt är hannarna kära som klockarkatter i mars månad, och om de får i sig en dos av vänderoten, som blommar mitt i sommaren blir de kärlekskranka igen. Då kan det blir en kull framåt sensommaren också. Alla ungar kunde inte sparas. De var inga större problem att avliva dem, blinda och försvarslösa. Ett hårdhjärtat men vanligt sätt var att dränka dem, ett annat var att kasta dem hårt mot en sten – på landsbygden fanns sådana stenar som i generationer använts för ändamålet. Sen grävdes de ner, blev luder för räven, eller placerades på en myrstack.


Kattens kött har aldrig attraherat de mänskliga smaklökarna, räv- och hundkött har man i värsta fall ätit, men inte kattkött. De engelsmän som på 1700-talet skrev att de blivit ”bjudna på kattmat” i Sverige, menade inte att de ätit kattkött, utan mat som möjligen kunde ha dugt som husdjursföda. De hade varit gäster hos Carl von Linné och trakterats med brännvinsbord. Småplock på tallriken var de inte vana vid. Suparna undslapp brittisk anmärkning.


Ordet ”kattsup” ingick i den svenska vokabulären. Det var ingen alkohol, utan spenvarm mjölk som klena spädbarn kunde få – den kunde också med framgång sprutas in i örat och bota inflammation.


Tiderna förändras. Nu är katterna avmaskade och rumsrena och rasrena. De kramas och kelas med och äter p-piller, men gör ingen annan nytta alls. De bara älskas.


Man älskade inte katter så mycket förr. ”Slå katten ur tunnan” var en synnerligt okänslig hantering, där ynglingar på häst drämde till en laggad trätunna som innehöll en kattkrake. När den stackaren kom ut sprang det skrikande iväg på de ben som inte var avbrutna. Det var mycket roligt.


År 1784 tvingades en katt att göra en tremilsresa i ballong från Observatoriekullen i Sockholm till Värmdö. Det var rätt okänsligt hanterande det också. Det påstås att det nuförtiden finns människor som skaffar en kattunge på våren, vänslas med den på sommartorpet och sen lämnar den kvar. Det kan väl ändå inte vara sant.



45. Kalmarunionen


Margareta Valdemarsdotter förmyndarregerade så bra, så när 17-årige Olof Håkansson dog tyckte de mäktiga i Danmark och Norge att hon kunde fortsätta med det. I Sverige utbröt under samma tid stor ovänskap mellan stormännen och Albrekt av Mecklenburg. Striden gällde arvet efter Bo Jonsson Grip. Albrekt hade som lydig kung passat stormännen, men nu när han tagit till brösttoner ville de få bort honom. En ny marionett söktes...


Drottning Margaretas samnordiska armé besegrade Albrekts tyska krigare utanför Falköping. Därmed var i stort sett den tyska tiden över – nu var det danskarnas tur att prägla vårt land, som från att ha varit Svea rike, började uttalas Svea rige. Det tyska hotet i form av hättebröder i Stockholm och vitaliebröder på Östersjön var påtagligt. Systematiska sabotageaktioner, lönnmord och sjöröveri störde Östersjöhandeln. Följden blev att hansestäderna ingrep, genom påtryckningar och med vapen, och på nytt började ta kontrollen över hamnstäderna, fast i Norden inledde drottningen unionsbygget.


I och med Olof Håkanssons död var folkungaätten utplånad. Men Margareta hade en systerson som hon hämtade från Pommern för att göra kungaämne av. Erik hette han. Efter intensiv diplomati fick hon honom vald till unionskung 1397 i Kalmar. Han var inte myndig, så drottningen kunde styra och ställa precis som vanligt.


Länsherrarna byttes ut mot fogdar, som var direkt underordnade regeringen. Erik förmäldes med engelske regentens dotter Filippa, och hans syster fick gifta sig med höge hertig Johan av Bayern. Frälset hade inte samma möjligheter att komma över skattejord som tidigare. Och inte bara det, en del frälsejord indrogs till staten.


Ett bekymmer som belastade unionen var Danmarks oklarheter i Slesvig, där tyska feodalgrevar huserade. Konflikten växte i storlek och snart var Hansan och hela Norden indragna i kriget. Drottning Margareta reste dit för att leda den danska politiken, men hon hade pesten som reskamrat. Den 28 oktober 1412, sittande på däck i en karmstol ombord på ett fartyg i Flensburgs hamn, drog hon sin sista suck.


Handelskriget förde med sig stora kostnader. Pengar måste fram. Således införde Erik XIII den för Hansan så retliga Öresundstullen. Han använde också hårda nypor för att få ut mer skatt i Sverige och Norge och satte därför in pålitliga fogdar, såväl tyska som danska.


Fogdarna var hatade. Ryktet om deras ondska gick från mun till mun och växte varje gång berättelserna fördes vidare. Sålunda ”hängdes bönder upp och ner i rök”, ”kvinnor spändes för hölass” och hedervärda bönder dömdes till galgen.


Bergsmännen ville exportera sina järntackor, och göra affärer med Hansan. I kulisserna stod Engelbrekt, Erik Puke och Karl Knutsson Bonde, beredda att inta den historiska estraden.



  46.  Ljus i vårt hus


Eldhärden i husets mitt var länge den enda ljuskällan i boningshusen efter mörkrets inbrott. Egentligen slocknade den aldrig, för när elden brunnit ner på kvällen föstes glöden ihop och täcktes med aska. Då hölls den glödande och kunde uppväckas igen på morgonen. Att göra upp eld på nytt tog tid – en gnista skulle skapas och få fnösket att glöda. Sen skulle det antända torrgräs eller träspån. Fnösket brann inte upp, som ett visst uttryck påstår. 


När man inte längre nöjde sig med en enda ljuskälla tände man torrvedsstickor som brann fint och kunde fästas i lysekäringar på strategiska platser. Annars fungerade också en skål med tran och mossa; mossan sög brinnande upp det flytande späcket. 


Eftersom arbeten var svåra att utföra i så pass klent ljus valde man ibland att kura skymning och sen gå till sängs. Årstiderna är i Norden olika, och när tranorna kom på våren fick man lägga sig fastän det var ljust – Tranan bär ljus i säng, hette det.


I samband med höstslakten tog man reda på flottet och stöpte talgdankar, men talgljusen osade och luktade. Vaxljus var överlägsna, både i fråga om ljusstyrka och renhet. De  arbetande människorna hade inte råd med sådan lyx. Bivaxet såldes på marknader eller lämnades som tionde till kyrkan, som också uppmanade sockenborna att odla bin av den anledningen. Stearinljusen från Liljeholmen revolutionerade på sitt sätt ljushanteringen. De var billiga och osade inte.


Industrimässigt producerades också olja från lin och hampa. Den luktade inte lika illa som djurfett. Lamporna fick göras rätt platta, eftersom oljan flöt trögt. Den kunskapen är lika gammal som kulturen.


Elddon (stål, flinta och fnöske) var människans trogna följeslagare. Svavelstickorna var svåra att få eld på, så det glödande fnösket behövdes fram till 1830-talet, då fosforstickorna kom. Det betydde att det var slut på hackande, blåsande och svärande; en lätt repning mot vad som helst, och stickan fräste till och brann. Fosforstickorna, som också innehöll svavel, var farligt lättantändliga. Förvarade man dem i byxfickan löpte man stor risk att bli både brännskadad och byxlös. Stickorna ”utan svavel och fosfor”, var därför en välkommen uppfinning. De ”tände endast mot lådans plån”, så de mjuka pappersförpackningarna som fosforstickorna sålts i dög inte längre. I stället började man tillverka små lådor av aske att förvara stickorna i. Förpackningarna kallades askar, på grund av materialet. 


Några årtionden senare började man sätta in vedspisar i köken. Därmed försvann husets huvudsakliga ljuskälla, men som ett under kom då ännu en nyhet: fotogenlampan. Den utvecklades snart till taklampa, vars ampel tankades med bränsle. 


Skulle man uträtta något tillfälligt under den mörka natten fick man tända ett stearinljus. Det hade sina risker. Som när grevinnan Gyldenstolpe en tidig decembermorgon 1879 skulle se på termometern och råkade tända eld på gardinen, sig själv och huset.


Glödlampan upplevdes som ett mirakel, och offentliga lokaler med de lysande underverken kunde ta dubbel inträdesavgift. Oscar II lät installera elljus i sitt arbetsrum. Fortfarande hänger den nakna glödlampan från slottstaket. En lampskärm fick inte skymma den vackra ljusspridaren. 


Hemma hos vanligt folk dröjde det förstås innan elen övertog belysningen. När kablarna efterhand monterades in i arbetarbostäderna lyste till en början bara 25-wattslampor. En statarhustru berättade att hon ibland satt på en stol på bordet när hon sydde för att komma så nära lampan som möjligt. 


Det verkliga ljuset nådde statarna 1945, då systemet, som höll dem i slaveri avskaffades.



47. Långholmen


Enkla människors kläder hade mjuka naturfärger förr i tiden. De var svagt blåa, gröna, gulbruna eller möjligen roströda.


Kungar och adelsmän klädde sig i klarröda och klarblåa textilier, men det var resultat av dyr import. Den blåa färgen köptes av arabiska handelsmän. Den hade fraktats mil efter mil på kamelryggar över ökenområden ända från Indien. Därför kallades färgen indigoblått. När sjövägen till Indien hittats kallades färgen ”ultramarin”, eftersom den hämtades från andra sidan havet.


Den röda färgen kom från krossade koschenillöss som inte trivdes i vårt klimat. Carl von Linné hade en gång genom Västindiska kompaniets försorg lyckats få hem en kaktus från Sydamerika, full av koschenillöss. Han skulle försöka få odjuren att föröka sig i här och på sikt göra Sverige självförsörjande vad gällde den eftertraktade textilfärgen. Tyvärr gick det helt åt skogen, för Linnés nitiske och välmenande trädgårdsmästare spolade bort lössen. Det berättas att Linné grät. 


En annan möjlighet att framställa vackra färger var att köpa färgträ från Sydamerika. Det vanligaste träslaget kom från brasilträdet. Det kom förstås från Brasilien. Av träet kunde framställas såväl gula som blåa som röda färger. Men för att det skulle gå att använda måste det först raspas ner till en ulllig massa. Det var ett tråkigt arbete. Därför lät man fångar göra det. Ett sådant rasphus fanns på Långholmen i Riddarfjärden i Stockholm för "lättingar och tjänstlösa personer".


En del av fängelset kallades spinnhuset, Spinnhuset Blå Karin. Där fick de kvinnliga fångarna spinna garn och trådar för den begynnande textilindustrin. Dessvärre blev fabrikationen kontraproduktiv. Sysselsättningen fick dåligt rykte och klädesfabrikanterna hade svårt med rekryteringen av spinnerskor. Det blev ett så stort problem att Stockholms poliser utlovades belöningar om de hittade personer som gick att skicka till Blå Karin. Till Lovisa Ulrikas kröning 1751 gavs av samma anledning ut en medalj med texten: ”Til heder för den qvinna, som fint och snällt kan spinna”. Tretton år senare uppfanns i England en maskin som kallades "Spinning Jenny"…


Hjalmar Branting satt ett tag på Långholmen för hädelse av Gud, och Zäta Höglund fick ett helt år för att han var pacifist.


Flera mördare och storbrottslingar avrättades på fängelsets gård. Också Amaltheamannen Anton Nilsson dömdes till halshuggning, men benådades till livstids fängelse. I början av 1900-talet skulle halshuggningen humaniseras, så en giljotin inköptes från Frankrike. Den stod länge i tullen, för ingen visste vilken tulltaxa man skulle gå efter. En enda gång kom den till användning. Det var 1910 när rånmördaren Alfred Andersson Ander miste huvudet. Den som drog ur sprinten hette Anders Gustaf Dalman, och han var Sveriges siste bödel. Det stod "Anders Dalman, skarprättare" på hans dörrskylt i en trappuppgång på Söder.


Anstalten på Långholmen avvecklades under 1970-talet och centralfängelset revs 1982.



48. Läkarvetenskap på villovägar


De enda ”läkare” som Gustav Vasa hade att förlita sig till när han insjuknade 1560 var apotekaren mäster Lukas och bardskäraren mäster Jakob. Med sina urindrivande örtmixturer, kräkmedel och lavemang kunde de åstadkomma tillfälliga förändringar, men bota en allvarlig sjukdom, var inte möjligt. Standardåtgärderna var lavemang och åderlåtning, vilket fick Cartesius nittio år senare att utropa: ”Skona det franska blodet” när läkarna närmade sig sjukbädden med snäpparen.


Karl XI hade stora magsmärtor sina sista månader i livet och behandlades av sin livläkare Urban Hjärne. När varken varma örtbad med finmalda nejlikor eller brödbitar indränkta i portvin, placerade på den sjukes navel gjorde verkan, tillkallades landets främsta medicinare från Collegium Medicum. De antog att någon ”skarp vätska” hade bildats i magen och orsakat förstoppning, och hällde en lösning med krossade gråsuggor i den olycklige kungen. När han inte blev bättre av allehanda ingnidningar av mixturer med hemligt recept, slaktades några duvor som fläktes upp, avblodades och placerades på monarkens mage. Karl XI dog av sin magcancer den 5 april 1697.

Det hände inte så mycket på medicinens område före 1800-talet. De botemedel man förlitade sig på var i stort sett de samma som på medeltiden. Medikamenten framställdes för det mesta från plantor av olika slag. Det fanns växter med kurerande effekt, det visste man. Ledstjärnan var signaturläran, som sade att många växter själva på något sätt avslöjade sin användbarhet. Man menade att Gud hade satt en etikett på växten: en gul blomma botade gulsot, och en röd var bra för blodet. Av blåklint kunde tillredas ögondroppar för blåögda. Hallon antogs påminna om en magsäck och borde därför göra gott för densamma. Växter med perforerade blad kunde läka stickspår. Smaken, doften eller formen visade plantans nytta. Orkidéns knöliga rot såg ut som en testikel, och kamomillblommans likande en livmoder... Efter den givna mallen ”lika botar lika” var det fritt fram för fantasin. 


Ett annat rättesnöre var att ont skulle med ”ont fördrivas”. Medicinen skulle helst smaka riktigt illa. På den vägen var det när Olaus Martinus’ läkarbok rekommenderade att en färsk svinlort under näsan stoppade näsblod, eller när en farmakologi från 1700-talet försäkrade att ”den hwita delen” i en hönsdynga var användbar som läkemedel.


Träd som växt på ett underligt vis antogs också bära på något hemligt. Tandvärkstallar tog till sig tandvärk. Man petade i den onda tanden med en sticka och stoppade sen in den i barken. Om det fanns ett tillräckligt stort hål i ett växande träd kunde rakitissjuka barn botas om de fördes genom hålet.


Djurdelar blandades i mixturer. Ormkött var en sådan viktig del. Och  bävrarna utrotades en tid för att de råkade ha ett gulaktigt sekret i baken som troddes fungera i medicinska sammanhang. Blodiglar stoppades in i munnen för att suga blod ur värkande tandkött.


Kloka gummor och gubbar kunde också använda sina trollknutor, innehållande råttben, björnklor och magiska formler. Och metallspån som skrapats av kyrkklockor kunde, om Gud ville, bota de flesta sjukdomar. Det låter som rena tokerier, men var ofta desperata försök att rädda liv.



49. Vax


Man skulle kunna kalla det för återvinning. Metoden att ta till vara ett helgons benrester och skrinlägga dem för framtida mirakeltjänstgöring. Eftersom det tog ganska många år innan skelettet var rent från kött skyndade man ibland på processen. Det gick helt enkelt till så att den döda kokades fri från kött. Avkoket luktade inte rosor, men ansågs likväl kunna göra gott. 


Medeltidskaniken Lambert i Skara trodde det i alla fall. Han hade börjat höra allt sämre och ängslades för att bli helt döv. När han kom över en kanna helgonspad värmde han upp det och hällde det i öronen. Så fort vätskan runnit ut igen upplevde han undret – hörseln hade kommit tillbaka. Med gångarna fria från vaxproppar kunde han åter njuta av mässorna.


Ett par hundra år senare satt Vadstenanunnor med proppar i öronen. Men det var vaxade bomullstussar de själva hade stoppat dit för att slippa den påtvingade protestantiska mässan. Bivaxet, som tillfälligt tjänade som hörselskydd mot kätteriet, levererades kontinuerligt till klostren. Ibland var det ihopknådat och format som en kroppsdel, och gåva till det helgon som botat krämpan. 


Det mesta vaxet emellertid, gick åt till ljusframställning, för i klostren var bönestunderna många. Flera gånger under dygnet skulle det mässas, stundom mitt i natten. För att väcka nunnorna och munkarna göt man ibland in en blykula i ljuset, som efter ett par timmar släppte ner den med en skräll på ett kopparfat.


Efter reformationen ändrades de kyrkliga vanorna. Mässor och predikningar hölls på dagarna, så ljusen tändes inte så ofta. Det hindrade inte bönderna från att producera vax. Honungsframställningen fortsatte som förr och vax, biprodukten, blev en lönande exportvara.


Den vax som på 1800-talet fick ordning på de stora knävelborrarna var kemiskt framställd och hade flera användningsområden, bland annat för att tillverka vaxdukar. De tillverkades på så sätt att en vaxlösning penslades på grov lakansväv. Dukarna sprack i köld, och var klibbiga och luktade illa  i värme. Vaxdukarna är borta sedan länge. Bara namnet är kvar.


I Örebro fanns en apotekare som hette Henrik Ebenhard. Han blev känd för sitt ”Ekströms bakpulver”, men började sin karriär med att sälja sin egentillverkade mustaschvax. Det klagades över att nattvardsvinet smakade vax, och det smakade säkert snus också, men det är ett annat ämne.





50. Återvinning


Under stormaktstiden och på 1700-talet fanns i Stockholm egenföretagare som gick omkring med en hink och en kaftan. Människor med trängande behov och långt hem kunde mot en slant få göra sig av med sin last, under entreprenörens skyddande täckmantel. Sån affärsverksamhet var förstås omöjlig på landsbygden där slika situationer klarades av bakom en buske.


Det mänskliga träcket är ekologiskt en tillgång, ett fullgott gödsel. Av såväl hygieniska som praktiska skäl har det i äldre tider samlats upp vid husdjurens dynghögar. En enkel anordning för att det skulle hamna där var en horisontal stång, placerad i lagom höjd. Stången utgjorde ett stöd för låren, när baken på andra sidan kunde uträtta sitt ärende i fritt fall. Efter hand regn- och vindskyddades platsen och blev till sist ett litet hus med en glugg i dörren. Genom den såg man om någon annan närmade sig och kunde ropa att det var upptaget. Stången hade härvidlag utbytts mot ett sittbräde med uppsågat hål. Fjöl är ett gammalt ord för planka.


Den nya sittställningen var behaglig, men inte anatomiskt bra. Allt tog längre tid, vilket i sin tur inspirerade till att göra avträdet ännu bekvämare, och till och med trevligare. Under första delen av 1900-talet hade dasset utvecklats till ett ”mysigt” tillhåll. Riktiga glasfönster med spetsgardiner släppte in ljus, bonader och porträttet med kungafamiljen fick sin sista hedersamma plats på dassväggen, trasmattan lyste på golvet och tittålet i dörren hade formats till en stjärt. 


Annat var i städerna. Där hamnade nattstolarnas innehåll i tunnor, som förstås måste bytas ut och tömmas. Det var ett riktigt otrevligt arbete. På 1600-talet och säkert även tidigare kunde straffet för stöld bli att ”gå med kärran”. Den dömde fick med andra ord ta hand om, och tömma tunnor som vedergällning. Andra hade det som yrke. Det vanliga var att tömma tunnorna i närmaste vattendrag. Riddarholmsfjärden i Stockholm kallades ”Lortfjärden” eller ”Gullfjärden” på 1600-talet. Guld var en omskrivning för latrin.


”Pudrettmadamer” är ett ord som från och med 1700-talet visar sig i historiska källor. Det var kvinnor på samhällstrappans nedersta steg, föraktade och behövda. Ordet pudrett var ett finare ord för träck och antydde dess vidare behandling. I stora anläggningar blandades det, tillsammans med allt möjligt avfall, med osläckt kalk för att snabbare brytas ner och kunde säljas till bönderna. En sådan anläggning var Lövsta sopstation som på 1800-talet var slutmålet för latrintåget från Stockholm. ”Silverpilen” kallades tåget, silver för att det var grått, ”pilen” för att det gick så långsamt. 


När jag gick i folkskolan hade vi utedass, och det hade lärarna också, men en tunn brädvägg skilde dem från oss. Vår fröken Maja Högelin berättade att hon en gång, när hon befunnit sig i byggnaden, hade hört en flickröst som sa: ”Lägg inte locket på min smörgås!”. Inget bra ställe för att ”äta massäck”, menade Maja Högelin. Hon var klok hon.



51. Stenbumlingar


I novellen Uppehåll i myrlandet utlöser ett stort flyttblock vid en brant starka känslor hos en tågbromsare, som många gånger åkt förbi platsen. En vacker sommardag kan han inte motstå frestelsen, utan lämnar tåget, tar ett järnspett, klättrar upp till jättestenen och välter ner den.


De tysta och mäktiga stenblocken har alltsedan den hedniska forntiden utmanat människor. Här och där fanns ”runkestenar” som karlar med muskler kunde rubba utan hjälp av hävstång. Andra kallades ”lyftestenar” och skulle med handkraft fås att lämna markytan. Blocken gav respekt, och mötet med dem kunde sluta i smärta och elände.


Att resa upp avlånga jättestenar och tvinga dem så kvar in i framtiden var en utmanande handling – att sen placera en bumling uppe på de resta stenarna var en provokation. I evighet skulle de framledes stå och vittna om människornas slughet och mannakraft.


Liksom myror flyttar omkring granbarr kånkade människorna på stenblock, omformade dem, besegrade dem. Uppför bergssluttningar skulle de släpas, travas och förvandlas till fornborgar som inga pilar kunde tränga igenom. Stenen blev, när den kuvats, människans beskyddare.


Innan vi kände skrivkonsten beskrev vi i bilder vår tillvaro, och knackade in scenerier på berghällar, som inlandsisen berett till inbjudande pannåer. Varje streck kostade möda, så det gällde att vara rationell. Figurerna gjordes enkla, inga onödiga linjer. De lyste sen ockrarött på berghällarna och var lätta att förstå. Vi kan inte tyda dem längre, men vi förundras och gissar. 


Någon annanstans på jorden hade formerna förenklats så till den grad att bara vissa kunde förstå dem. De började bära hemliga budskap. Teckensystemet som nådde Norden kallades runor, och så fick megaliterna en annan funktion. Fortfarande stora och mäktiga, men mer än dess tyngd uppskattades det som stod på dem. 


Den nya tiden hade inträtt, en tid då stenen i sig inte räckte. Den måste omformas och bli något annat. En sarkofag till exempel. Som den femton ton tunga praktkista som tillverkades i Älvdalen, och släpades av fyrahundra karlar ner till Stockholm 1856, när den nya kungadynastins grundare skulle få sin megalitgrav.


Enklare människor förlänas mindre stenar med ännu torrare förkunnelse än runstenarnas bud: född 1876, död 1925. Efter ett antal år slipas de för att graveras på nytt och återanvändas. Vi har ingen respekt för stenarna längre...






Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Abboten i Strängnäs. | Svar 02.10.2010 22.44

En fantastisk historia! Finns allt det här som frågor i "Den svenska myllan"?

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.05 | 16:34

Hej
Meningen är att någorlunda allmänbildade ska ha glädje av dem. Tråkigt att du tycker att de är för svåra. Ge dig inte, det finns många lätta också.

...
08.05 | 16:29

vem fasen kan svara på dessa värdelösa frågor? källor var?

...
26.02 | 13:34

Tack för det! Vilket spännande studietema!

...
26.02 | 13:05

Tack för rolig sida. Ska använda den vid vår studiecirkel om 60-talet. Perfekt.

...
Du gillar den här sidan